Filmen: Vår vingård i Bourgogne

Bouquet. Den här familjen dricker sitt utmärkta vin; de spottar inte ut det, som grannen.

Vår vingård i Bourgogne (Ce Qui Nous Lie)

Frankrike 2017
3 av 5 sjärnor
Regi: Cédric Klapisch
I rollerna: Pio Marmaï, Ana Girardot, François Civil, Jean-Marc Roulot, Yamée Couture
1:53 F12

 I den så typiskt franska filmen från Frankrike ”Vår vingård i Bourgogne” av Cédric Klapisch har trettioåriga huvudpersonen Jean (Pio Marmaï) rest jorden runt i tio år. Han lämnade familjens vingård när han inte stod ut med sin far längre. När han nu har egen gård och familj i Australien får han veta att fadern insjuknat. Han åker hem, fadern dör. Vingården sköts av lillasyster Juliette (Ana Girardot) medan lillebror Jerémie (François Civil) har gift in sig i granngården, också den vinproducerande.

Syskonen ärver tillsammans hus och många hektar stor vinodling. Arvsskatten är dock enorm, värdet på den förnäma vinkällaren är i förhållande symboliskt. Tomten är värd sex miljoner, men alla syskon vill inte sälja, göra sig av med barndomshemmet. Innan Jean åker tillbaks (om han åker, hans äktenskap är trassligt) måste syskonen komma överens och hitta på en lösning; hur få ihop högen euro?

Filmen är vacker; vingården alla årstider, relationerna, förhållandet syskon, och framför allt far och son i flera generationer. Konflikterna och vändningarna är ändamålsenliga, tempo och foto är vilsamma. De för oss okända skådespelarna är sympatiska och trovärdiga, de gör väl ifrån sig, är inte för franskt pratsamma. Utöver en trevlig familjesaga får vi se hur vin blir till från stock till fat och butelj, via det att ungdomar från världens alla hörn kommer för att plocka (och äta och dricka) vindruvor.

Hela filmen utspelas på en och samma vingård i Bourgogne. Året runt. Men med finurliga tillbakablickar; då och nu i samma bild. Vi lär oss vartefter, kanske onödigt långsamt, känna syskonen och deras environger. Och vi får veta att familjen faktiskt odlar ekologiskt.
”Vår vingård i Bourgogne” kan ses som en kärleksförklaring till vinrankorna och druvsaften, kärleken till jorden, familjen, familjerna. Känsloyttringarna kunde ha varit mera påtagliga, i ord och bild. Filmen är snäll men trevlig och intressant att se och höra.

 

Övriga premiärer

Tokasikajuttu
Finland 2017
4 av 5 sjärnor
Manus, regi, foto: Jukka Kärkkäinen, J-P Passi
Medverkande: Pertti Kurikan Nimipäivä, Conchita Wurts
1:38 F7
Dokumentären ”Tokasikajuttu” berättar om Finlands främsta punkband ”Pertti Kurikan Nimipäivä” och dess enorma uppgång och stilla fall året 2015, året då Finland igen fick delta i Eurovision song contest. Först är det inhemsk uttagning och missämja i bandet, och en olycklig kärlekshistoria. Sedan eufori, därefter ovärderliga bilder från Wien där Kari, Sami, Pertti och Toni träffar och pratar med bland andra Conchita Wurst, ambassadörer och all världens journalister. Besvikelsen är inte av denna världen! Men glädje över välkomnandet på hemmaplan. Punkbandet består av män som lever fullständigt med känslor, de kan hata (varandra) men allt gnabb slutar med stora kramen. Denna punk och denna film har en säregen humor. Avskedskonserten i slutet av dokumentären av Jukka Kärkkäinen och J-P Passi gör oss lycksaliga.

Return to Montauk
Tyskland/Irland/Frankrike 2017
Regi: Volker Schlöndorff
Manus: Volker Schlöndorff, Colm Tóibín
I rollerna: Stellan Skarsgård, Nina Hoss, Niels Arestrup
1:46 F7

I den europeiska filmen ”Return to Montauk” föreställer Stellan Skarsgård ”en författare från Skandinavien” på besök i New York. På stadsbiblioteket där presenterar han sin nya bok som handlar om hans sjutton år gamla kärlek till Rebecca (Nina Hoss). Författarens hustru bor i staden men den navelskådande mannen söker upp kärleken som inte rostat, som han tror. Filmen är regisserad och delvis skriven av tyska Volker Schlöndorff ( ”Blecktrumman”, ”Katharina Blums förlorade heder” bland andra, och nyligen ”Diplomacy” , om den svenska diplomaten som hindrade Hitler att spränga Paris sönder och samman). En skicklig Oscarsbelönad regissör.
I extrema närbilder läser Skarsgård ur författarens självbiografiska roman. Det och mycket av filmen, och de inte så sympatiska figurerna, hade fungerat bättre som hörspel eller teaterpjäs . Trots det fina fotot; de vackra bilderna frodas lika bra i fantasin.

Krister Lindberg
lindbergfilm@gmail.com

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*