Filmen: Jackie

Strax före. Natalie Portman gör en annorlunda, intressant tolkning av Jackie Kennedy dagarna efter mordet på presidenten.

Jackie

Chile/Frankrike/USA 2016
4 av 5 stjärnor
Regi: Pablo Larraín
Manus: Noah Oppenheim
I rollerna: Natalie Portman, Peter Sarsgaard
1:40 F12

En vecka efter mordet på John F Kennedy (22.11. 1963) blir änkan Jacqueline (Jackie) intervjuad enligt överenskommelse av tidskriften ”Life”.
Intervjun utgör ramberättelsen i filmen ”Jackie” som är regisserad av en av Chiles främsta, och en av världens intressantaste filmskapare Pablo Larraín. I huvudrollen ses Natalie Portman. Intervjun skapar tillbakablickar, via minnen, men det mesta utspelas dagarna före och efter den tragiska händelsen. En rekonstruerad teveinspelning från 1962 visas flera gånger, där en 33-årig landets första dam (Portman) visar upp Vita Huset. Som en kontrast till nuet. I nutid är damen, som inte är första dam längre, i chock.

Filmen är fascinerande och visionen av Jackie fascinerar! Tack vare en kompromisslös regissör och Natalie Portman som kan och vågar. Dansken Caspar Phillipson porträtterar presidenten Kennedy trovärdigt, de några minuter han är med, inte per spel eller utseende utan med sitt kroppsspråk. Detsamma sagt om honom som spelar Lyndon B Johnson, medan Peter Sarsgaard gör en svår roll som Robert Kennedy. Hela berättelsen är sedd och berättad av en Jackie som är rädd och arg, i chock och i sorg. En parentes i filmen: Jackie anförtror prästen (John Hurt) att hon tänker på självmord.

Jackie flyttar från Vita Huset; Lyndon B Johnson har genast svurit eden och flyttat in med avec. Inför änkans rödgråtna ögon smids politik allt medan hon packar och tar hand om sina små barn (som frågar efter pappa). Svågern oroar sig mest för Kennedys framtid; klan och politik.
Pablo Larraín arbetar med närbilder och går mycket nära in på Natalie Portmans ansikte. Han och Life-journalisten försöker komma in i huvudet på huvudpersonen. Och Natalie Portman hjälper oss att se och känna med Jackie. Medan hon, änkan, faktiskt regisserar hela intervjun och skapar myten JFK. Hela sitt återstående liv var Jacqueline Kennedy, född Onassis, presidentens änka enbart, men fortfarande en ikon.

Pablo Larraín har skapat ett ovanligt nyanserat psykologiskt porträtt när han gått bortom ikonen. Han och hans skådespelare gör en konstnärlig tolkning av historiska fakta och spekulationer, regissören skapar en egen realism och berättelsen blir trovärdig. Larraíns utstickande berättarstil, epik, gör filmen intressant och personerna spännande.

 

Övriga premiärer

Kuudes Kerta
Finland 2017
2 av 5 sjärnor
Regi: Maarit Lalli
Manus: Maarit Lalli
I rollerna: Pihla Viitala, Antti Luusuaniemi, Minna Haapkylä, Arja Saijonmaa, Dick Idman, Pirkka-Pekka Petelius, Esko Salminen
1:48 F12

Filmen ”Kuudes kerta” berättar om en ung kvinna (Pihla Viitala) och en ung man (Antti Luusuaniemi) som är patologiskt beroende av fysisk kärlek. Den manliga huvudkaraktären utvecklas, scen för scen blir han en större skitstövel. Ingen att identifiera sig med i hela historien. Birollerna och sidospåren är otaliga, Dick Idman, Arja Saijonmaa och många fler. De leder ingenstans. Själva berättelsen har ingen röd tråd annat än att hon är privatdetektiv med otro som specialitet och han är fastighetsförmedlare som oftast förmedlar något trögflytande. De två kolliderar men stickspåren består.
Skådespelarna gör så gott de kan (och oftast riktigt bra) och regissören och manusförfattaren Maarit Lalli är kunnig och skicklig. Men alla orkar inte intressera sig för en erotikens sjukjournal. Därmed sagt: Filmen är inte den romantiska komedi som den ger sig ut för. Filmen har otvivelaktigt kvaliteter som undertecknad helt enkelt inte förstår eller förmår uppfatta och uppskatta.

Krister Lindberg
lindbergfilm@gmail.com

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*