FILMEN: Cold war — Melankoliskt vackert om kärlek och kärva tider

En vacker film, en vemodig berättelse.Motsatserna dras till varandra i filmen ”Cold war”. Pressbild

För fem år sedan fick polska filmen ”Ida” Oscar för bästa icke engelskspråkiga film.

Pawel Pawlikowskis nya film berättar om samma tider, samma platser och har samma fina, kontrastrika svartvita foto med de perfekta kompositionerna.

Därtill har den här filmen fantastiskt fina, himmelskt vackra musik- och dansuppvisningar.

Folkmusik och folkdans. Filmen ”Cold war” är som en musikal.

Cold War
Polen/Frankrike/Storbritannien 2018
4/5 stjärnor
Regi: Pawel Pawlikowski
Manus: Pawel Pawlikowski
I rollerna: Joanna Kulig, Tomasz Kot
1:28 F12

Filmen framskrider i episoder, vid varje scenbyte kan det ha gått flera år.

Men kärleken består, oberörd av geografiska avstånd eller tid.

Filmen är en annorlunda, gripande, tragisk, hemlig kärlekshistoria, som berättar Polens historia; efterkrigsåren och det kalla kriget som kommer.

I slutet av fyrtiotalet åker två musiker och musikkännare runt om på landsorten i Polen.

De samlar in folkmusik och sånger som de spelar in på magnetofon för arkiven.

I följande episod väljer de bland tusenden unga ut duktiga (folk)sångare och dansare.

Wiktor (Tomasz Kot), pianist och lärare fattar tycke för Zula (Joanna Kulig).

Det är inte bara rösten. Zula är vanlig bondflicka, men med ett förflutet.

Hon har suttit i fängelse och har nu en villkorlig dom. Wiktor har ett borgerligt förflutet, bildad (allas bakgrund fingranskas av kommissionerna).

Men kärleken är blind och motsatserna dras till varandra. Dock; båda är konstnärssjälar.

Kören och danslaget som framkallas i musikskolan blir så otroligt bra att Kreml vaknar (och vi hålls alerta). Elever och lärare blir bjudna till Berlin för att sjunga lovsånger till farbror Stalin.

De i smyg älskande planerar flykt, till Paris. Åren går och bara Wiktor syns på klubbarna i Paris där fransk jazz och amerikansk rock’n’roll spelas med hög volym.

Zula som besökt halva Östeuropa dyker upp, men.

En vacker film, en vemodig berättelse.

Pawel Pawlikowski som själv blev konstnär i väst men återvände hem berättar mellan raderna, säger så lite som möjligt och antydningarna är inte så lätta att tolkade varje gång.

Denna odödliga kärlek, vågar man tro att den är trovärdig? Kärleken till konsten, visst. Men tills döden dem skiljer åt; i Polen gifter de sig till slut.

Regissören säger att han låtit sig inspireras av sina föräldrars historia. De hette Wiktor och Zula.

Krister Lindberg

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*