Fästingsmittarna och fästingspridarna – gnagare och hjortdjur

FÄSTINGAR. Den 10–12 april 2018 arrangerades den Andra nordiska fästingkonferensen (2nd NordTick) i Mariehamn. Omkring 150 forskare från de nordiska länderna och Europa deltog. Många viktiga aspekter togs upp under konferensen. Vissa seglivade missuppfattningar – för att inte säga vetenskapliga myter – hänger emellertid kvar och spreds tyvärr till allmänheten vid det publika tillfället. Därför redogör jag än en gång för sambandet mellan fästingar och deras värddjur. Fästingar är parasiter och de är beroende av värddjur under hela sitt liv.
I fästingarnas livscykel ingår tre huvudtyper av värddjur:
A. Gnagare (sorkar och möss) – värdar för fästinglarver
B. Harar, kattor, hundar och människor – värdar för nymfer
C.Hjortdjur, kor och hästar – värdar för vuxna fästinghonor

Fästinghonorna lägger rena det vill säga smittofria ägg. De nykläckta larverna är också smittofria men en del av dem blir smittade vid sitt första blodmål på gnagare. Gnagarna bär nämligen på TBE virus och borreliabakterier. Enligt Anneli Jalkanen, som är agronomie- och forstdoktor (AFD) från Östra Finlands Universitet, infekteras 90 procent av fästingarna av gnagare och knappt 10 procent av fåglar. För att få fästingpopulationen att minska bör vi på alla sätt hålla efter gnagarna året om.
Moderna sorkfällor är behändiga. Kattor och hundar kan också uträtta mycket eftersom de jagar gnagare. Ju färre gnagare det finns i naturen desto färre fästinglarver kan utvecklas. Gnagare kan också bekämpas genom att låta räv-, lo- och mårdpopulationerna växa. Detta har nyligen påvisats i en stor studie gjord i Nederländerna (Hofmeester et al. 2017). Inte nog med att rovdjuren äter gnagarna, de stör gnagarna på ett sådant sätt att färre fästinglarver hinner bita sig fast och bli infekterade med TBE och borrelia. Detta ledde till att antalet infekterade fästingar i miljön sjönk med 80 procent under fästingsäsongen från mars till november.

Efter det första blodmålet utvecklas nymfer. Av nymferna är 5–20 procent smittade med borrelia. Andelen smittade nymfer varierar kraftigt över landet. Nymferna behöver ett större värddjur. Här passar kattor, hundar och harar men också människor in. De infekterade nymferna överför TBE och borrelia. Man bör plocka bort dem så fort som möjligt, helst inom 12 timmar.
Efter nymfstadiet blir fästinghonan vuxen och behöver mycket blod för att kunna bilda många ägg. Vid konferensen i Mariehamn presenterades data som gick ut på att rådjursblod har förmåga att döda borreliabakterier och att detta skulle ha en positiv effekt på vårt fästingproblem – en så kallad utspädningsteori presenterades. Detta är inte sant. Den fullvuxna fästinghonan intar nämligen sin ”sista måltid” på rådjuret. Efter äggläggningen dör honan och kommer aldrig mera att bita ett nytt värddjur, hon må sen vara hur borreliafri som helst till följd av rådjurets renande effekt. Det är irrelevant.
I vår natur finns det inga djur, som är lika bra värddjur för fästingar som hjortdjuren. Varje rådjur kan bära upp till 2000 fästingar/år och varje fästinghona lägger över 2000 ägg. Det blir över 4 miljoner fästingar/rådjur/år! Av de fullvuxna fästingarna bär 15–40 procent på borrelia. Hjortdjuren fungerar som stora mobila äggkläckningmaskiner för fästingar.
Hjortdjuren har blivit ”tamdjur” och hämtar in fästingarna i våra trädgårdar. När hjortdjuren betar i våra trädgårdar faller äggstinna fästinghonor till marken. Enligt AFD Anneli Jalkanen är vårt naturliga ekosystem nu i obalans, vilket beror på att man länge har favoriserat hjortdjur (älg, vitsvanshjort, rådjur) som bytesdjur. Detta är en av orsakerna till att vi nu har en ständigt ökande fästingpopulation och därmed många fästingburna sjukdomar.

Både TBE och borrelia ökar i Finland. Just nu är främst kusttrakterna drabbade. Om ingenting görs för att hindra fästingarna att föröka sig kommer vi inom några år att ha två landsomfattande epidemier – TBE och borrelia.
Vi bör fokusera på fästingarnas första och sista värddjur det vill säga gnagarna och hjortdjuren. Jag beskrev ovan hur man får färre gnagare. Vitsvanshjorten, som infördes från Nordamerika på 1930-talet, bör helt elimineras och antalet rådjur bör kraftigt reduceras. Jag föreslår än en gång att man tömmer några öar i skärgården på hjortdjur och håller dem hjortfria i 5–10 år. Antalet fästingar kommer med största sannolikhet att sjunka kraftigt på dessa öar.
Mina råd från förr gäller fortfarande – ta vaccin mot TBE, gör fästingcheck så ofta som möjligt, håll gräsmattan kort och slyet borta.

Referenser: 1. Hofmeester TR, Jansen PA, Wijnen HJ, Coipan EC, Fonville M, Prins HHT, Sprong H, van Wieren SE. 2017. Cascading effects of predator activity on tick-borne disease risk. Proc. R. Soc. B 284: 20170453. 

FD Margaretha Gustafsson
parasitolog
och AFD Anneli Jalkanen
expert på skogsskötsel

En kommentar

  1. Tack Margaretha att du än en gång tar upp fästingproblematiken. Jag undrar om det på konferensen informerades om orsaken till att en del människor är mer attraktiva för fästingarna än andra. Vad är det för skillnad på oss? Min ena son och jag får plocka av oss tiotals fästingar per vecka, medan den andra sonen sällan har nån på sig, trots att vi vistas på samma ställe.

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*