Familjen Kronberg i Pargas: Alla har rätt till ett värdigt slut

Tacksamma. Sune Kronberg fick den vård han behövde på Karinahemmet i Åbo. Själv kallade han de sista månaderna i livet en lottovinst. Från höger dottern Heidi Hermansson, sonen Robert Kronberg och hustrun Christel Kronberg. Foto: Dan Lolax

När Sune Kronberg dog den 8 december, en vecka innan han skulle fylla 70, var det slutet på en femton år lång kamp.

En rutinkontroll avslöjade prostatacancern men trots att den upptäcktes i ett tidigt skede, och trots att Sune genomgick olika typer av behandlingar, återkom metastaserna.

I fjol våras beslöt han i samråd med läkarna att avbryta cancerbehandlingen.

– Läkarna sa att den inte skulle bota honom, säger Christel Kronberg, Sunes hustru.

Hon och barnen Robert Kronberg och Heidi Hermansson har ett specifikt skäl för att vilja berätta om Sunes sista månader i livet.

Vi träffas i Christel och Sunes hem på Näsudden i Pargas. Mellandagarna bjuder på milt och grått väder men utsikten över Vapparn är spektakulär.

Här var det tänkt att Sune skulle tillbringa merparten av sina sista dagar.

Så blev det inte, men det blev trots det bra.

Först fick Sune en plats på bäddavdelningen i Pargas som utnyttjades hemma.

Han blev en patient hos hemsjukhuset, med tillgång till läkarvård och laboratorietjänster hemifrån.

Till en början gick allt enligt planerna. Läkare och vårdpersonal gjorde hembesök och Sune åkte själv in till laboratoriet då han orkade.

Men så i september fick han urinvägsinfektion.

Infektionen innebar att en kateter blev nödvändig. Då den började fyllas med blod blev situationen riktigt allvarlig.

Familjen minns ett katastrofalt veckoslut då Sune flyttades från hemmet till Åbo universitetscentralsjukhus och sedan till bäddavdelningen i Pargas.

Bäddavdelningen sände honom tillbaka till ÅUCS som hänvisade honom till Åbolands sjukhus.

Efter ett dygn där flyttades han till den urologiska avdelningen på ÅUCS, säger Heidi.

– Det veckoslutet tog hårt på honom. Varje gång han vaknade var han på en ny plats.

Kraftigt medicinerad och med hög feber fick Sune ett eget rum på ÅUCS, men personalen kunde inte garantera att det var permanent.

– De sa att det var fel ställe för pappa. Han var en döende bland vanliga sjukhuspatienter.

Eftersom det var uteslutet att Sune skulle vårdas hemma frågade en avdelningsläkare om familjen övervägt Karinahemmet på Hirvensalo i Åbo, som ger terminalvård åt cancerpatienter.

– Det hade jag inte, säger Christel. Jag var så inställd på att Sune skulle vårdas hemma.

Familjen tvivlade på att Karinahemmet skulle kunna erbjuda en plats med kort varsel men Heidi ringde för att fråga.

Det samtalet gjorde ett stort intryck.

– Jag ursäktade mig och undrade om de hade tid att diskutera pappas situation. Svaret jag fick var att de har alltid tid och jag tänkte, Wow! Här var det inget löpande band-system.

Heidi förklarade situationen och efter att ÅUCS varit i kontakt med Karinahemmet fick han en plats.

Sune skulle senare kalla det för en lottovinst. Det här är också skälet till varför hans familj vill prata om tiden på Karinahemmet.

Genom att berätta om sina erfarenheter hoppas de kunna göra folk medvetna om Karinahemmet och på så sätt trygga hemmets framtid.

Det var inget dödshus han kom till. Det är inte lugnt och dystert utan lugnt och glatt.

Det som präglar Karinahemmet är respekt och lyhördhet, säger familjen. Vården utgår från patienten men också familjens önskemål respekteras.

– Det var inget dödshus han kom till. Det är inte lugnt och dystert utan lugnt och glatt. Där fanns alltid någon att prata med när det behövdes och ingen trängde sig på då Sune ville vara ensam, minns Heidi.

Inget sågs som ett problem, allt kunde ordnas och personalen var generös med sitt stöd.

Christel lämnade inte Sunes sida den första tiden. Maken var i trygga händer men för henne var upplevelsen svår.

– En sköterska såg på mig och såg det kaos som var i mig och sa att nu ska jag ta mig något att äta och sedan en lång promenad på det, säger Christel och rösten brister.

Sune började må bättre på Karinahemmet, säger Robert. Personalen konstaterade att han kunde dricka själv och inte behövde dropp.

Man uppmuntrade också honom att äta riktig mat, inte bara det flytande tillskott som han vant sig med under sjukhusvistelsen.

– Han gillade efterrätter så sjukskötarna började samla oätna efterrätter i hans kylskåp, skrattar Christel.

Språket då? Sune hade under åren vant sig med att prata om sin sjukdom på finska och det fortsatte han gärna med.

Christel pratade svenska med personalen och upplevde aldrig att något blev ouppklarat på grund av det.

Snarare var det många finskspråkiga som ville tala svenska, och på Karinahemmet finns också tvåspråkig personal.

Omtanken för Sune fanns där ända till slutet. Hans hälsa kraschade i början av december och fram till dödsdagen försäkrade sig personalen om att han låg bekvämt och inte hade ont.

Robert minns hur personalen rengjorde Sunes pyjamas, trots att han inte längre var vid medvetande.

– Det visar på människovärdet, säger Heidi.

– Kanske gjorde de det får vår skull? undrar Christel.

– Det är värdighet också det, svarar Heidi.

Innan Sune dog sa han flera gånger att han inte skulle kunna ha det bättre än han hade det på Karinahemmet.

– Han förstod att mamma inte skulle klara av att vårda honom, säger Heidi.

Hon och de övriga i familjen vill att folk ska känna till Karinahemmet som de beskriver som motsatsen till överfulla vårdenheter med stressad personal.

– Alla har rätt få ett värdigt slut som Sune fick, säger Christel.

Karinahemmets nära framtid tryggad

Karinahemmet på Hirvensalo i Åbo har de senaste åren permitterat personal och minskat på antalet bäddplatser, från 15 till 20.

Före jul rapporterade Turun Sanomat att Karinahemmet kanske tvingas stänga på grund av att patienterna inte räcker till.

Det var den nyhetsrubriken som fick Sune Kronbergs familj att reagera.

Karinahemmets verksamhetsledare Ville Viitanen säger att man lyckats parera det mest omedelbara hotet.

Hemmet har haft en ansträngd ekonomi men tack vare donationer lyckas man hålla igång verksamheten.

– Vi måste fortfarande vara noggranna med ekonomin men läget är stabilare nu. Vi har fått fler patienter och också tillfälliga intervallpatienter.

Lugn och ro. På Karinahemmet ges terminalvård på patientens och de anhörigas villkor. ÅU-foto

I Åbo stads konkurrensutsättning av terminalvården har hemmet, som upprätthålls av stiftelsen Lounais-Suomen Saattohoitosäätiö, inte klarat sig.

Men eftersom konkurrenten, vårdbolaget Mainio Vire, inte grundat en terminalvårdsenhet har staden trots allt ett avtal med stiftelsen som sträcker sig till årets slut.

Staden har också en egen terminalvårdsenhet på sjukhuset Kaskenlinna. Viitanen säger att den enheten inte ska ses som en konkurrent till Karinahemmet.

Tvärtom så understryker han samarbetet med stadssjukhusets terminalvårdsenhet. Från Kaskenlinna kommer patienter till Karinahemmet och vice versa.

– Det är bra att Åbo stad fått en egen terminalvårdsenhet så att vi undviker det ambulansrally som tidigare uppstod mellan bäddavdelningar.

Karinahemmet. Enheten finns på Hirvensalo i Åbo. ÅU-foto

Kranskommunerna är viktiga för Karinahemmet. Med Reso har hemmet ett avtal, men också övriga kommuner köper dess tjänster enligt behov.

Ann-Helen Saarinen, vårdchef i Pargas, säger att invånare i staden använder Karinahemmets tjänster, men det handlar inte om många.

– Oftast handlar det om att en familj känner till vården där eller om att en cancerläkare tagit initiativ. Det har aldrig varit något problem med att ordna en betalningsförbindelse till Karinahemmet och det har aldrig varit tal om att staden skulle spara genom just den vården. Hur en patient och dennas anhöriga väljer terminalvård varierar från fall till fall och beror på olika faktorer, säger Saarinen som tror att den goda anestesivården på Karinahemmet är en av enhetens styrkor.

Bäddavdelningarna i Pargas och serviceboenden i skärgårdsdelarna har terminalvård.

Enligt äldreomsorgslagen har äldre rätt att bo kvar på intensifierade serviceboenden också under slutskedet av sina liv.

– Min fingertoppskänsla är skärgårdsborna gärna bor kvar i sina hemtrakter. Staden ger också terminalvård genom hemsjukhuset och hemsjukvården, i samarbete med anhöriga.

I Kimitoöns kommun säger omsorgschefen Maria Wallin att Karinahemmet väldigt sällan kommer på tal som ett alternativ.

I stället sköts terminalvården huvudsakligen på hälsocentralsjukhuset eller på kommunens serviceboenden.

Karinahemmet

  • Finns på Hirvensalo i Åbo.
  • Upprätthålls av Lounais-Suomen Saattohoitosäätiön.
  • Ett vårddygn på Karinahemmet kostar 244,60 euro.
  • Motsvarande dygn på Kaskenlinnas terminalvårdsenhet är knappt 10 euro dyrare.
  • Vårddagsavgiften för patienter med betalningsförbindelse är 43,80 euro.
  • Karinahemmet erbjuder också intervallvård.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*