EU saknar effektiva verktyg för att ta i beaktande lokala och regionala ohållbara situationer – som skarvproblematiken

En fråga som jag tyvärr berört väldigt många gånger är skarven, denna stora svarta känsloväckande sjöfågel eller skadedjur beroende på vem man frågar. Skarvproblemet berör många, både på lokal-, regional, och EU-nivå.
På många sätt illustrerar skarvproblemet vissa problem som finns inom besluts- och lagstiftningsprocesserna inom EU, där man för lätt går inför att det finns bara en sanning och ”en storlek på strumpbyxan”.

EU behövs men det finns brister som borde åtgärdas och utvecklingsområden där vi borde komma vidare. Problem vad gäller mellanstatligt samarbete över gränserna, är inget ovanligt men bör inte sopas under mattan.
Varken skarven eller fiskbeståndet känner av nationsgränser. Detta innebär att lokala åtgärder för att begränsa skarvens utbredning kan ha en viss inverkan på beståndet, men ger inte en långsiktig lösning.
Att framgångsrikt skrämma iväg skarven från Sastmola, har i år resulterat i helt ohållbara förhållanden kring Pjelax. Problemet bara flyttar på sig ifall man inte gör en gemensam, gränsöverskridande åtgärdsplan för att komma åt problemet. Skyddsjakten på Åland har däremot fått mera bestående effekter. Och att man sedan har förstått att tillgodogöra sig skarvköttet till delikata skarvpizzor och rökta produkter, är bra.

För någon månad sedan blev jag kontaktad av Österbottens fiskarförbund som tillsammans med sina kolleger kring Östersjön funderat på hur man kunde komma vidare i den olösta skarvfrågan. De hade tänkt börja med ett gränsöverskridande forskningsprojekt om hur skarvens närvaro eller frånvaro påverkar fiskbeståndet. De kom väldigt snabbt fram till att tolkningen av fågeldirektivet och upplevelsen av ett problem var väldigt olika runt Östersjön. Vissa länder var följaktligen mycket villiga att stöda forskningen, medan andra inte såg ett behov av det.

För att få mera klarhet i varför det finns en sådan diskrepans mellan tolkningen i de olika länderna, så gjorde jag det varje Europaparlamentariker med jämna mellanrum har rätt att göra, nämligen ställa en fråga till kommissionär Vella som ansvarar för miljöfrågor inom kommissionen. Jag önskade helt enkelt höra hans åsikt på detta och ifall det gick att underlätta det gränsöverskridande samarbetet.
Kommissionärens svar, som jag fick i veckan, var inte på något sätt glädjande. Jag blev faktiskt inte klokare eller gladare.

Detta visar att det finns en del problem. Dels så bevisar det att EU fortfarande saknar effektiva verktyg för att ta i beaktande lokala och regionala ohållbara situationer. Det som kommissionen uppfattar som en nationell angelägenhet där de nationella myndigheternas tolkning av direktivet är på någon sorts miniminivå, röner ingen uppmärksamhet eller förståelse.
Vi får arbeta vidare på att den ohållbara skarvsituationen genom envetet, samfällt och regionalöverskridande samarbete resulterar i en revidering av den nationella åtgärdsplanen. Här är den österbottniska skarvarbetsgruppens förslag en viktig bit i åtgärdspusslet.

Nils Torvalds

Skribenten är medlem av Europaparlamentet (SFP/ALDE)

En kommentar

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*