Ett nytt grannland

Elefanten i rummet har blivit så stor att man måste göra något åt den, säger Kimmo Grönlund (professor i statskunskap, ÅA) i finska Yles radiointervju på måndagsmorgonen. Temat är det svenska valet och han syftar förstås på Sverigedemokraterna.
SD är på alla analytikers läppar, också i ett europeiskt perspektiv.
Till exempel BBC konstaterar att trenden i Sverige är bekant från andra europeiska länder, och nämner den nyutnämnda italienska regeringen, extremhögerpartiet i Tyskland som fick 12,6 procent av rösterna 2017 och Danska folkeparti som tog 21 procent av rösterna 2015.
Finland når inte över nyhetströskeln i BBC:s jämförelse. Oberoende: Här har vi Sannfinländarna som inte längre är desamma Sannf som 17,7 procent av finländarna gav sin röst i riksdagsvalet 2015, men som efter splittringen liknar SD ännu mer. Partierna har enligt partiledaren Jussi Halla-aho (i Yles Aamu-tv i går) ett smidigt samarbete också på europeisk nivå.

Vår inhemska elefant är väl snarast lika hemsk som den svenska. Inget annat finländskt parti har i varje fall visat intresse för ett nära samarbete med ”nya” Sannf – precis lika lite som det svenska partifältet har velat samarbeta med SD.
Och är Sveriges sak vår? Ja, förstås i bemärkelsen av att vi har en nära om inte intim relation med grannlandet, inte minst i fråga om ekonomi och försvarspolitik. Ja, också i bemärkelsen att vårt politiska fält har liknande drag, även om den svenska blockpolitiken avvikit från våra rödmylleregeringar.
Och ja, paralleller finns i det invandrarkritiska fästets styrka, när Sannf i vårt senaste riksdagsval fick 17,7 procent fick svenska SD nu 17,7 procent av rösterna.
Den riktigt stora skrällen uteblev, SD blev inte såsom partiet hoppats näst störst eller störst.
Det oaktat är det förstås såsom Grönlund säger: Elefanten har växt sig för stor, de andra i rummet måste hantera den på något sätt.

Sverige har alltså vaknat upp till en ny politisk verklighet.
Men det förhållande i valresultatet som berättigar till att använda ordet historiskt och som berättigar till att tala om ett nytt, annorlunda grannland har inte med SD att skaffa.
Det historiska är att blockpolitiken i Sverige kan vara passé.
Valet blev oerhört jämnt mellan de två blocken och det rödgröna blocket verkar få ett eller två mandat mer än Alliansens fyra partier i riksdagen. Verbet är verkar eftersom marginalerna är så små att svenska valanalytiker menar att utlandsrösterna som räknas på onsdag kan rubba förhållandena.

Som väljare har man kunnat avundas svenskarna. Blockpolitiken har gjort att väljaren inte enbart vetat vilket parti hen röstar på, utan vilken slags regering och till och med vem man ger sitt förtroende för som kommande statsminister.
Det vi vet i dag är att de svenska väljarna kan få lära sig tänka om.
De har hört Centerledaren Annie Lööf och Liberalernas Jan Björklund i valdebatten garantera att de står bakom Moderaternas Ulf Kristersson som statsminister. De har hört miljöpartiets Isabella Lövin ge sitt stöd för en fortsättning för S:s Stefan Löfven. Också efter valresultatet har de hört Löfven säga att han inte tänker avgå och de har hört Kristersson och Lööf kräva hans avgång.

Allt det här håller inte ihop. Någon måste krypa till korset.
Ett plus ett blir inte två här och alla kan inte stå vid sitt ord. Allra minst då elefanten i rummet dessutom bullrar så mycket.
Så även om SD:s framgång i procent blev mindre än valgalluparna förväntade sig, kan partiet med rätta se sig som en vinnare på grund av sitt indirekta inflytande.

Ett gemensamt drag för svensk och finsk politik tycks vara att också alla andra partier efter valet vill kalla sig vinnare, oberoende av hur det har gått.
Löfven poängterar att S fortfarande är störst och att han ska fortsätta vara statsminister trots att S inte haft ett så dåligt resultat på 100 år – och trots att (som Kimmo Grönlund påminde om igår) Mona Sahlin tvingades avgå när partiets understöd sjönk till 30,7 procent år 2010. Nu blev resultatet 28,4.
Moderaternas Kristersson tycker att han ska bli nästa statsminister trots att inget annat parti gjorde en så stor förlust i procent i valet som M, de tappade -3,4 procent.

Svenskarna kan få vänta månader innan de har en ny regering. Finlands ministrar kan få vänta månader innan de har svenska kolleger.
Finländska toppolitiker kunde i och för sig ge många tips om hur blocköverskridande politik bedrivs och fungerar, men tipsen från vår nuvarande regering kan inte rekommenderas, det är ett högercenterblock som inte fungerar.

Nästa vår avgör väljarna och partifältet i Finland om invandrarkritiken får ta över samtalet även hos oss, eller om sysselsättningen, klimatet, ekonomin, utbildningen och miljön har en chans.
Så visst kan vi igen en gång ta lärdom av svenskarna, vi kan ju undvika att upprepa deras misstag eller hur brukar det heta.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*