Det lilla barnet i julberättelsen blir en utmaning till oss alla och inger hopp om att vi kunde leva annorlunda.

För de flesta av oss finländare är berättelsen om den första julen bekant. Den handlar om Jesu födelse i Betlehem. Många ser berättelsen som en vacker legend. En legend som tjänar som bakgrund till de fortsatta berättelserna om Jesu verksamhet som vuxen. Det viktiga i kristendomen, tänker sig många, är förstås den verksamhet som den mogna Jesus utförde.
Ett viktigt inslag i kristet tänkande ser annorlunda på saken. Då ligger det allra viktigaste just i julberättelsen. Gudomen väljer att visa sitt rätta jag i ett litet och fullständigt skyddslöst barns gestalt.
Att en gud som uppfattas som hela universums centrum skulle välja att visa sig för oss i ett litet och sårbart barn är närmast omöjligt att begripa. Det går inte alls ihop med rationellt mänskligt tänkande och beteende, anser många av oss.
Så varför skulle en gud välja en så osäker och till synes irrationell väg?

Svaret tror jag ligger i att detta människoblivande inte är en väg, ett medel, för att visa något annat. Det är i det lilla, utsatta barnet som vi möter Guds innersta väsen.
Här finns inget maktspråk. Den kristna guden visar sig inte som en diktator, eller som en rationell företagsledare, eller för den delen som en upplyst despot. Ett nyfött barn utformar inga order. Barnet tar inte tyglarna i sin hand för att styra och ställa. Barnet talar inte med makt och myndighet. Däremot möter vi i ett litet barn en outtalad men ofrånkomlig vädjan: Ta hand om mig! Ge mig näring och skydda mig! Älska mig!
Ett litet barn behöver oss äldre. Det behöver bygga upp relationer där det får fortsätta att vara sårbart men ändå kan känna sig tryggt. Som de flesta av oss vet så kräver det ibland rätt mycket av omgivningen. Men samma sårbarhet kan leva vidare i våra relationer upp i vuxen ålder. Också de vuxna kan få uppleva samhörighet med andra där de känner att de helt kan utlämna sig åt en annan människa. Det handlar om den allra djupaste formen av tillit. Det kan handla om oförstörd vänskap. För de lyckligt lottade bland oss kan det här upplevas i en kärleksrelation. I det sexuella livet ingår ett utlämnande där vi är skyddslösa, men ändå får känna oss trygga. – Kanske är det därför som turerna kring me-too diskussionen varit så häftiga? Trakasseriet ligger i att någon försöker utnyttja en där man är som mest sårbar och utlämnad.

Julberättelsen kan få oss att fundera vidare kring hur vi kan skapa och upprätthålla en mänsklig verklighet där vi faktiskt förmår ta hand om varandra när vi är som mest sårbara. Att möta medmänniskor med tillit utan förbehåll är inte rationellt. Vår värld är vanligen sådan att en tillitsfull hållning blir utnyttjad på en mängd olika sätt. Därför är bilden av att Gud är i det lilla barnet så svår att ta till sig. Det påminner oss samtidigt om den ofrånkomliga moraliska utmaning som följer av att någon annan möter oss med tillit.
Det lilla barnet i julberättelsen blir en utmaning till oss alla. Den Gud som visar sig i julberättelsen pekar på ett sätt att vara som inte nödvändigtvis går ihop med modern rationalitet. Berättelsen inger hopp om att vi kunde leva annorlunda. Kanske är det för att låta det hoppet spira inom oss som det känns bra att fira jul.
Den svenska skalden Olov Hartman fångar på ett vackert sätt in tanken på detta Guds människoblivande i en psalm:

För att du inte
Tog det gudomliga
Dig till en krona,
För att valde
Smälek och fattigdom,
Vet vi vem Gud är.

För att du nedsteg
Hit till de plågade,
Hit till de dömda,
Vet vi att ingen
Ensamhet finnes mer,
Vet vi vem Gud är.

Fridfull jul i
nådens år 2017

Tage Kurtén

Pensionerad professor i teologisk etik med religionsfilosofi

Spaltaren är en andlig betraktelse som koordineras av Åbo svenska församlin

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*