Ett före och ett efter

En dimma har lagt sig över staden.

Den har svept in över takåsarna, lagt sig längs gatorna.
Det är samma gator, samma hus. Samma människor.

Men luften vi andas är annorlunda.

Det är lördag och det har just slutat regna.
Men luften är inte ett dugg syrerik på Salutorget i Åbo.

 

När det nu har skett känns det bara surrealistiskt. Svårt att greppa, att fatta, att acceptera.

Att verkligheten nu har kommit ifatt spekulationer som när och var och hur, och att det inte längre finns någon återvändo.

Det kommer för alltid att finns ett före och ett efter.

 

Den mest omänskliga tänkbara gärningen har sammansvetsat majoriteten på ett alldeles nytt sätt.

Den har också fått redan existerande klyftor att växa ytterligare, men framför allt har medmänskligheten fått en ny mening.

 

Ett drygt dygn efter dådet bär två små händer fram ett eget gravljus och får det cirkelformade ljushavet på torget att växa ytterligare lite grann.

Centimeter för centimeter expanderar det och hettan från lågorna slår emot den tysta folkmassan.

 

I den yttersta kanten av ljushavet får barnet syn på en liten röd mjukiskrokodil. Kanske har en annan liten hand valt att placera den just där.

Det blir en fin plats att lägga ner två vita rosor. Strax intill krokodilen så den slipper vara ensam.

 

I den här cirkeln står gamla, unga, kvinnor, män, med olika bakgrund, olika hudfärg.

I den här cirkeln blandas sorgen med tacksamheten. Förtvivlan med hoppet.

Med otaliga polisbilar i närheten känns det tryggt. För tillfället.

Fastän trygghetskänslan inte längre är den samma som den varit.

 

Vardagen återvände igår. Vardagen som till en början känns lite skörare än förr.

Det går att återställa trygghetskänslan, säger verksamhetsledaren för Centralförbundet för Mental Hälsa Olavi Sydänmaalakka i en specialinsatt nyhetssändning för Yle.

Tryggheten finns i vår vardag.

Den förstärks inte bara oss medmänniskor emellan då vi i den kollektiva sorgen och tystnaden vänder våra blickar mot de stilla fladdrande ljusen på torget.

Framför allt måste vi ge tryggheten ännu mera plats i hemmen och familjerna.

 

Fredagen tvingar oss att acceptera fulheten i världen, men Sydänmaalakka påminner att vi inte får låta oss den definiera världen eller definiera oss.

Viktigare än någonsin är det att fokusera på medmänskligheten.

 

Ett dygn senare är det svårt att få syn på mjukiskrokdilen.

Ljushavet har växt ytterligare med flera decimeter åt alla håll.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*