Det gäller att vara aktiv nu för den som vill få vara sjuk på svenska i Finland i fortsättningen

På fredag uppmärksammas den internationella alzheimerdagen och i ÅU på torsdag berättar Åbobon Carin Åminne om sin tillvaro som anhörigvårdare till en alzheimerpatient. 

Efter många, många års hemvård blev det för tungt och maken bor numera på ett svenskspråkigt demensboende.

– Man märker hur viktigt det är med en svensk miljö för den som har insjuknat, säger hon.

Det handlar inte bara om att de sånger som sjungs på boendet sjungs på svenska och att maken minns orden, trots att så mycket annat har försvunnit.

Samtidigt handlar svenskspråkig vård för till exempel människor med en minnessjukdom också om just det. Man ska få sjunga med på sitt modersmål, på det språk man kan med de ord man trots allt minns, i stället för att bara sitta passiv och initiativlös i en fåtölj.

Och visst känns det som en tröst då en klar majoritet av deltagarna i Åbo läkarförenings jubileumsseminarium i Åbo i fredags (ÅU 15.9.2018) svarar ja på frågan ”Tror du att det kommer att finnas vård på svenska också efter vård- och landskapsreformen?”

Det känns också som ett löfte.

Åtminstone de här människorna kommer att jobba för att den finlandssvensk som är sjuk och eländig ska få vård på svenska också när de nya landskapen tar över.

Mats Brommels, professor vid Karolinska institutet i Stockholm och en av arkitekterna bakom den omdiskuterade valfrihetsmodellen i reformen, påminner om att en av de riktigt stora nyheterna med vård- och landskapsreformen, ur vårdsynvinkel sett, är att staten tar över som ansvarig finansiär för vården.

Staten har bredare axlar än kommunerna, och i framtiden ska inte ett enskilt sjukdomsfall kunna få kommunens vårdbudget att gå över styr.

Han betonar också att valfriheten, som vårdreformen medför, är ett viktigt sätt att förstärka individens självbestämmanderätt.

– När individen tar ansvar för sin egen hälsa och egenvård av sin sjukdom blir det bättre både för den sjuka och för samhället, som sparar pengar. När människor själva får ta ansvar blir också de medicinska resultaten bättre.

Han talar om en givande samverkan mellan sjukvårdspersonal och patient när både sjukvårdens och patientens informationssystem samarbetar. Han använder en rikssvensk Parkinsonpatient som exempel.

Med hjälp av en app i telefonen gör hon själv de mätningar av sin motorik som behövs, och skickar resultaten till sin neurolog. Av årets 8 760 timmar behöver hon träffa neurologen rent fysiskt sammanlagt i en timme, eftersom hon gör en stor del av jobbet själv.

Brommels tror med andra ord starkt på att vårdens framtid ligger i digitaliseringen, i artificiell intelligens, i robotik och i så kallad big data, där stora mängder information samlas in och bearbetas.

En annan av jubileumsseminariets panelister, Michael Luther, överläkare emeritus och lokalpolitiker i Korsholm, är inte övertygad om att valfriheten i vården är bra, eftersom den enligt honom är så begränsad. Han påpekar att det de facto redan finns en viss valfrihet i vården som få använder sig av, eftersom få byter hälsovårdscentral. Han undrar hur samma finansiering ska räcka till alla områden och skulle hellre se att grundfinansieringen skulle komma från kommunerna med staten som utjämnare.

– Jag tror inte att privatiseringen för mycket gott med sig, säger han och tillägger att försäkringsbolagens vårdbolag planerar stora investeringar medan landskapen inte får pengar att investera för och inte ens äger sina fastigheter.

Brommels replikerar att valfrihet inte betyder att man måste öppna marknaden, men att någon måste erbjuda alternativ då man går in för valfrihet.

Ett av målen med hela vård- och landskapsreformen är att vården ska bli mer jämlik. Tillgängligheten till att få vård ska förbättras och skillnaderna i den vård som erbjuds ska minska mellan både människor och regioner.

– Finland är ett av de mest utvecklade länderna med de största skillnaderna gällande vården, säger han.

Panelisterna är eniga i att företagshälsovården är det som verkligen skapar ojämlikhet. Den som får vård inom ramen för företagshälsovården och den som inte får sådan vård befinner sig inte i samma situation. Samtidigt använder tio procent av patienterna, som ofta är kroniskt sjuka och lider av flera sjukdomar samtidigt, åttio procent av vården i allmänhet.

I allt det här gäller det att slå vakt om svenskan. Som Michael Luther säger: ju sjukare man är, desto svårare är det att uttrycka sig på annat än sitt modersmål och diagnostik handlar i hög grad om kommunikation mellan läkare och patient.

Här kan vi alla som vill ha vård på svenska i fortsättningen vara aktiva redan i dag. Vi kan be att få epikrisen som förs in i Kanta-systemet på svenska, speciellt om det inte handlar om något brådskande. Vi kan vänligt men bestämt tala svenska med sjukvårdspersonal och påminna om vår existens. Vi finns inte om vi inte hörs och syns.

 Ännu viktigare är det naturligtvis att påminna om vår existens när det gäller politiker och beslutsfattare.

Också efter reformen måste man få vara sjuk på svenska i Finland – och framför allt: få vård på svenska i Finland.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*