Det finns ungefär 6 000 unga som slutar grundskolan fastän de förstår och tillgodogör sig texten så dåligt att de inte klarar sig i vardagliga situationer.

I fjol firade man 500-årsjubileet för reformation. En av de viktigaste värderingarna som medfördes av den lutherska läran var idén om jämlikhet, om att alla människor är jämlika. Man ville till exempel att alla skulle kunna läsa. För att få folk att lära sig läsa belönades läskunniga med lov att ingå äktenskap. Förr lärde kyrkan både kvinnor och män att läsa på husförhör, senare tog folkskoleväsendet över denna viktiga uppgift.

Luthers läror stämmer i dag mer än på länge för antalet svaga läsare och skrivare har ökat redan i två decennier. Denna oroande trend kom fram i de senaste PISA-mätningarna från 2015. Finland placerar sig fortfarande på toppnivå i läskunnighet, på fjärde plats, i jämförelse med 73 länder. Samtidigt finns det ändå ungefär 6 000 unga, det vill säga 11 procent av finländska ungdomar, som slutar grundskolan fastän de förstår och tillgodogör sig texten så dåligt att de inte klarar sig i vardagliga situationer. De har så svaga läskunskaper att det kan sätta stopp för vidareutbildning och arbetsliv. Andelen svaga läsare har ökat bland både flickor och pojkar, men särskilt gäller det pojkar. Hur är det möjligt att nio år i grundskolan ger så svaga resultat?

Varför är läskunnigheten då så viktig? Läsning och skrivning är metakunskaper som behövs när man studerar olika läroämnen och i livet överhuvudtaget. Vi lär oss genom att läsa och gör våra kunskaper synliga genom att skriva. Det är svårt att svara på skrivna uppgifter i matematik om man inte på riktigt förstår vad som sägs i texten.

Läskunnigheten utvecklar förmåga att tänka, uppfatta och förstå stora komplicerade helheter samt ger kunskaper att se orsakssammanhang och skaffa sig information. Den utbreder förståelse för världen och förbättrar förmågan att upptäcka vad som är sant och vad som är lögn. Sistnämnd är särskilt viktig i den nuvarande digitala världen där nyheter och alternativa sanningar konkurrerar om läsares uppmärksamhet.

Läs- och skrivkunskaper behövs i alla skeden i livet. Hela det organiserade samhället grundar sig på information. Allt fler tjänster kommer att finnas på nätet där man ska kunna sköta sina ärenden på e-formulär via självbetjäning. Enbart det att man vill sköta ett ärende vid Folkpensionsanstalten kräver språkliga kunskaper. Vad händer då för dem som inte har dessa kunskaper?

På individuell nivå säkerställer läskunnigheten barns och ungas möjlighet att utveckla sig till sin fulla potential. Den är nyckeln utan vilken man inte kan öppna dörrar till ett meningsfullt liv. Läskunnigheten förhindrar också känslan av utanförskap och utslagning samt social ojämlikhet.

Luthers krav att var och en har rätt till att kunna läsa och dess betydelse för jämlikheten är mycket aktuellt också i dag. Trots att betydelsen av att föräldrar och familjer läser för barnen och uppmuntrar till läsning är viktiga kan läskunnigheten inte lämnas endast till deras ansvar, eftersom det leder till ojämlikhet blandbarnen.

Läskunnighet är en sak som samhället och skolan bör ta huvudansvaret för. En central lösning för att förbättra läskunnigheten bör vara en uppdatering av läroplanen och av undervisningsmetoderna. Ett bra exempel på att främja saken kunde vara enligt Norges modell grundade centrum för läsning och skrivning, som skulle samla olika parter för att göra försök, skapa material och lärmiljöer samt öka förståelse för läs- och skrivkunnigheten. Låt oss sträva efter att var och en ungdom har ordet i sin makt!

Eeva-Johanna Eloranta, SDP

Lokala riksdagsledamöter som skriver kolumner i ÅU med jämna mellanrum är Stefan Wallin (SFP), Eeva-Johanna Eloranta (SDP), Li Andersson (VF), Ville Niinistö (De gröna) och Saara-Sofia Sirén (Saml.)

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*