Det finns en rad klichéer som föräldrar tycker om att dela med sig av. Vi brukar säga att våra barn ska följa sina egna drömmar. De ska inte uppfylla våra.

Biologernas dotter som blev biolog.

Sonen som går i pappas fotspår i fotbollslandslaget och regissörens dotter som vill bli skådespelare.

Ministerns dotter som håller tal på skolans vårfest, basistens son som spelar bas i skolans band.

Luciornas döttrar som skrider fram med ljus i hår, precis som mamma för 25 år sedan.

Jag känner dem alla.

 

Det är inte så många decennier sedan den enda vägen för skomakarens son var att bli skomakare.

1921 infördes allmän läroplikt och på 1970-talet lika grundskola för alla.

Sömmerskans dotter fick fler valmöjligheter. Jordbrukarens son behöver inte längre nödvändigtvis ta över hemmanet.

Men föräldrarnas livssyn och familjens socioekonomiska ställning formar i förvånansvärt hög grad barnens val.

 

Det finns en rad klichéer som föräldrar tycker om att dela med sig av.

Vi brukar säga att våra barn ska följa sina egna drömmar. De ska inte uppfylla våra.

Att vi inte styr deras val, inte har förväntningar eller fördomar som påverkar och att vi inte stakar ut vägen för dem.

Struntprat. Vi gör det ändå.

 

Det är examenstider. Tid för uppbrott, tid att välja.

Varje val sker i ett sammanhang.

Det är inte en slump då läkarsonen söker in till medicinska fakulteten.

 

Det finns otaliga exempel på barn som gått i sina föräldrars fotspår.

De många undantagen lyser också klara: särskilt efter 1960-talet har det gjorts många klassresor i vårt land.

Jag känner frisörskans dotter som ska studera juridik, tryckeriarbetarens son som blev filosofie doktor.

 

I min bekantskapskrets finns en man som då det begav sig på 1970-talet var totalvägrare.

Trettio år senare utexamineras hans son som primus i reservofficersskolan.

Far och son kan välja diametralt olika livsvägar.

Då prövas människan: Är det här min avkomma?

 

För en förälder är det bekvämt – och lite smickrande – då äpplet inte faller långt från äppelträdet.

Lyckligtvis har ett äppelträd många grenar.

De mest kända raderna i Tomas Tranströmers omtyckta dikt ”Romanska bågar” tål att upprepas – för både barn och föräldrar – då det är skolavslutningsdag:

”Skäms inte för att du är människa, var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.

Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*