Det är nyttigt, ibland också skrämmande, att bli påmind om det egna minnets bedräglighet

Knappast någonting är så relativt och subjektivt som uppfattningar om tid. Ibland flyger tiden fram, ibland kryper den. Ibland lever man i tron att något inträffade ”rätt nyligen”, för att sedan inse att mer än ett årtionde har förflutit. Som historiker hör det till yrkesrollen att vara medveten om olika tidsuppfattningar. Tiden kan uppfattas gå i cirklar – som när jorden roterar kring sin axel och runt solen. Men samtidigt går den framåt, vilket innebär att antalet varv runt solen den enskilda människan har framför sig minskar med varje varv.

I vissa situationer blir tidens gång särskilt uppenbar, som när händelser som har varit en självklar del av det egna livet förvandlas till det som för andra är historia. I höst har jag undervisat en översiktskurs i Rysslands historia. I början av kursen rörde vi oss bland varjagerna som sägs ha grundat det medeltida riket Rus, bland Peter den store som öppnade Rysslands fönster mot väst genom att 1703 grunda Sankt Petersburg och bland ryska revolutionärer. Allt detta var helt vanlig historia, precis som 1920-talets NEP-män, Stalins utrensningar på 1930-talet och Chrusjtjovs ”töväder” på 1950- och 1960-talen.

Mitt eget perspektiv ändrade när vi mot slutet av kursen nådde 1980-talet, ett årtionde som jag själv har genomlevt och har personliga minnen av. Deltagarna, födda i slutet av 1990-talet, rörde sig fortfarande i historien medan jag själv plötsligt blev en del av den.
Jag fick anstränga mig för att inte börja berätta personliga anekdoter om kalla kriget med OS-bojkotter och rädslan för atomkrig, Leonid Brezjnevs begravning, besök i ett Estland där en massmobilisering mot sovjetregimen var på gång, den overkliga känslan när Berlinmuren föll och den dramatiska augustikuppen i Moskva 1991.

Tankeväckande var att Berlinmurens fall för deltagarna låg ungefär lika långt tillbaka i tiden som för mig Jurij Gagarins rymdfärd 1961. Eller att ett liv utan internet, datorer, och mobiltelefoner är lika fjärran för dem som ett liv utan tv, kassettbandspelare och tvättmaskin för mig. Att blicka bakåt i stället för framåt är över lag ett bra knep om man känner för att förankra sig själv på en historisk tidsaxel. En gång slogs jag av häpnad när jag insåg att det när jag föddes hade gått endast tjugofem år sedan andra världskriget slutade. Det vill säga lika länge som det i år har gått sedan 1993. Det är mindre än en generation.

Våra upplevelser och minnen av det förgångna binder oss till andra människor som vi kan dela dem med. Vi delar en förståelse för ett specifikt årtiondes tidsanda, men också ett fåtal minnen av enstaka händelser. Sådana händelser är ofta chockerande, plötsliga olyckor eller brott, som är ägnade åt att väcka starka känslor. ”Alla” kan säga var de befann sig när de hörde om Estonia-olyckan 1994 eller 9/11-dåden i USA 2001. Händelser som är processer snarare än plötsliga vädjar sällan till känslorna på samma sätt och de minnen som kvarstår är därmed mera diffusa och fragmenterade.

Samtidigt är det nyttigt, ibland också skrämmande, att bli påmind om det egna minnets bedräglighet. Jag fick en sådan insikt för några år sedan, i samband med ett nyhetsinslag som sändes med anledning av att trettio år hade förflutit sedan mordet på Sveriges statsminister Olof Palme. Jag har ofta återkommit till det, därför att det är den tidigaste uppseendeväckande händelsen som jag har trott mig ha ett precist minne av. Jag har exakt kunnat återberätta hur jag fick höra om mordet morgonen efter att det hade skett och hur jag åkte till skolan där lärarna tog upp saken till diskussion. Nyhetsinslaget raserade min fasta övertygelse genom att det framgick att mordet skedde natten mellan lördag och söndag, och helt säkert har jag aldrig varit i skolan på en söndag.

Senast trädde det historiska minnets mångfacetterade karaktär fram i lördags när jag deltog i firandet av Sjundeå IF:s 100-årsjubileum. Föreningen stod för ett viktigt inslag i min barn- och ungdom, och efter att förgäves ha letat efter ”80-talsbordet” kom jag att bli situerad i tid och rum genom en placering i ”70-talsbordet”. Jag kom ihåg att jag också tidigare hade deltagit i ett jubileum, och konstaterade att det måste ha varit 75-årsjubileet 1993. På väggen projicerades fotografier från gångna årtionden, och till och med på håll borgade yttre kännetecken för att fotografier från det ”egna” årtiondet var lätta att identifiera. När folk i stora frisyrer och klädda i stentvättade jeanskläder med hög midja dök upp på bilderna var det ett tecken att man kunde hitta bekanta. De höga midjorna har för övrigt den senaste tiden på nytt börjat dyka upp i gatubilden – det ultimata beviset för att tiden samtidigt går i cirklar och framåt.

Johanna Wassholm

Forskare i historia vid Åbo Akademi, Åbo

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*