Det är nämligen helt klart att Oscargalan har en mycket snäv och skev bild av vad kvalitet är
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Tittarsiffrornas tyranni
I slutet av sommaren gick det en våg av huvudskakningar och ögonrullningar genom Internet. Oscarakademin gick då ut med planen på att skapa en ny kategori på Oscarsgalan, för bästa populärfilm. Tanken var att priset skulle börja delas ut redan på inkommande gala, men akademin har nu valt att skjuta fram det för att hinna få mera feedback.
Frågorna hopade sig genast. Om det plötsligt fanns en kategori för populärfilm, betydde det då att den vanliga bästa filmen per definition var opopulär? Eller tvärtom: skulle populärfilmen ses som ett slags tröstpris för filmer som inte ansågs vara tillräckligt bra för en ”riktig” statyett?
Den nya kategorin är ett sätt att försöka öka tittarsiffrorna för den på papper prestigefyllda galan. De har stadigt dalat runt 40% sedan 2014, och det är inte förvånande. För varje år som gått har Oscargalan börjat kännas mer och mer daterad. Den är fortsättningsvis överhängande en fest för vita män, den är fylld av montage som ”hyllar filmen” och den håller oförklarligt på i fyra timmar. Kanske är det då vettigt att den på ett eller annat sätt försöker närma sig filmer som folk faktiskt går och ser?
Ja, någon förändring är nödvändig. Det är nämligen helt klart att Oscargalan har en mycket snäv och skev bild av vad kvalitet är. Den avfärdar ganska kategoriskt bredare filmer, men har under 2000-talet gett statyetter åt dussinfilmer som Crash, The King’s Speech och Argo. Problemet är i stor utsträckning att vissa sorters filmer har kommit att bli synonyma med Oscar: filmer om filmer, filmer baserade på verkliga händelser och/eller böcker, filmer där någon genomgår en påfrestande fysisk förändring för att spela huvudrollen etc. Dessa filmer premieras ibland utan annan förklaring än att de till synes var mest ”Oscar-iga”. Men även filmer som No Country for Old Men och Moonlight har vunnit – filmer som kanske inte har nått den bredaste publiken men vars kvalitet är svår att argumentera emot. Deras år var det Spider-Men 3 respektive Rogue One som kammade hem mest pengar.
Precis som att smalfilm inte är synonym med kvalitet så är inte heller tittarsiffror nödvändigtvis en indikation på detsamma. Var vi än rör oss kommer vi att hitta filmer att hylla och filmer att såga. För varje Terminator 2 finns en Transformers och för varje Spotlight finns en The Paperboy. Men vad händer när vi sätter likhetstecken mellan tittarsiffror och kvalitet? När pengar inom filmbranschen ges till projekt som förväntas generera pengar på basen av vad som dittills sålt bra? När efterfrågan styr utbudet? Det är allt annat än produktivt att avfärda populära filmer som hjärndött fluff men likaledes farligt att skyffla den smalare filmen till periferin för att den ”inte säljer”.
Ska kulturen verkligen ge oss det vi till synes vill ha, eller ska den ge oss sådant vi inte visste att vi ville ha? Ska den mata oss eller utmana oss? Jag hör till dem som svarar ”utmana”, men jag vill gärna också bli utmanad med superhjältar och action och tonårsapokalyps. Bara för att det är stort behöver det inte vara hjärndött, och bara för att det är hjärndött behöver det inte vara utan kvalitet. Filmer måste få ha olika ambitioner och vi som publik måste få vara på humör för både högt och lågt, men utbudet ska inte slaviskt spegla vår konsumtionshistorik utan bredda våra perspektiv.
Vad vi fortfarande talar om och tittar på om tjugo år kommer inte att vara kopplat till de förhatliga tittarsiffrorna. Och inte heller Oscarsstatyetter, vare sig de ges till populärfilm eller inte.
Martina Moliis-Mellberg
Filmskribent och kulturrecensent
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.