Den tredje världsmästaren i att skapa drinkar, en kyrka större än domkyrkan i Åbo – ÅU besöker Loimaa

Orterna på tågbanan mellan Åbo och Tammerfors – vad finns där egentligen? ÅU tar reda på!

Hetken kuluttua Loimaa. Vi anländer om en stund till Loimaa.
Det är i det här skedet undertecknad brukar vakna upp ur slummern bara för att strax glida in i den igen.

Slutdestinationen är alltid Tammerfors och därifrån vidare mot Österbotten.

Men i dag kommer jag från annat håll, via riksväg nio med bil.

Vägen kantas av åker efter åker och avtagsvägar.
S:t Marie, bensinstationen i Aura, Vittis (Huittinen), Kumila, Mellilä, Pappinen.

Om femhundra meter, sväng vänster till vanhankjirkåntje, bräker navigeringsappen.
Vanhankirkontie alltså.

Strax efter svängen ståtar en karakteristisk, orangefärgad byggnad i solen. Det är inte en militärbas utan Finlands lantbruksmuseum Sarka, vars permanenta utställning visar det finländska lantbrukets historia.

Museet hör inte till dagens program, men kunde bra göra det för en turist som vill veta mer om en näring som är flera tusen år gammal.

Någon kilometer senare skymtar ståtliga Kanta-Loimaan kirkko, byggd i nyklassicistisk stil och rymmer flera sittande gäster än domkyrkan i Åbo.
Där välkomnas jag av församlingens ekonomichef Leena Välikangas, som berättar om kyrkan och visar mig runt (se separat artikel).

En grymt ståtlig kyrka i Loimaa.

Efter det åker jag in mot centrum, vars mittpunkt är ett torg.

På vägen ser jag flera stora affärskedjor som Lidl – landets största ligger faktiskt här i Loimaa – och Prisma.
Hit har vardagsshoppingen förflyttats, får jag höra av flera ortsbor.

En av dem är en man i övre medelåldern som gärna berättar om sitt liv om han får vara anonym.

Mannen bor ensam i en lägenhet efter att ha skilt sig och kommer hit till torget varje dag för att träffa folk.
Några förbipasserande, även de äldre män, nickar mot oss där vi sitter på bänken som omringar en blomsterrabatt i sten.
– Centrum har utarmats. Här finns inga affärer längre. Men ibland är det försäljare här, och då samt under sommaren är det mera folk, säger mannen.

Han kedjeröker. Han är sjukpensionär och har, med undantag av några år i Raumo, bott i Loimaa hela sitt liv.

Mannen skrattar gott när jag nämner den uppmärksammade, stora vinsten på över 50 miljoner, som håvades in av en grupp som spelade Eurojackpot här.

– Ja, det satte ju oss på världskartan. Vi är nog alla nyfikna på vem som vann. Visst funderas det ännu på det där, vem som kan ha lyckats.
Jag säger att Loimijoki är en vacker å.
– Loimijoki! Ja, se där är ännu en bra sak.
Viktigast för framtidens Loimaa är att hälsovården hålls kvar och att mera folk flyttar in, tycker han.

Just i dag råkar vi i samband med besöket springa på en av ägarna, Greta Grönholm. Hon är den tredje finländaren som någonsin vunnit världsmästerskapet i att blanda drinkar.

Jag säger adjö och vandrar över torget, förbi glasskiosken och försäljaren som hälsar glatt, till det senapsfärgade stadshuset.
Där väntar stadsdirektör Jari Rantala, vars rum är luftigt, svalt och välordnat.

Jag sätter mig i en fåtölj som är så mjuk att jag nästan sjunker ända ner till golvet.

Rantala är född och uppvuxen i Hangö, och hans bröder har svenskspråkiga fruar. Själv talar han inte många ord, men förstår språket rätt bra.
Loimaa är enspråkigt finskt, men dess vänort är faktiskt Uddevalla i Sverige.
– Så blev det under efterkrigstiden, troligen eftersom finska barn härifrån hade fått fly till Uddevalla medan det var krig. Kontakten hölls efteråt, och hela stadsstyrelsen åker dit på besök regelbundet. De kommer också därifrån hit.

Jari Rantala. Stadsdirektör i Loimaa.

Rantala blev stadsdirektör för Loimaa år 2008. Innan dess var han stadsdirektör i Säkylä och Merikarvia.

Det är ingen slump att lantbruksmuseet Sarka ligger i Loimaa. 70 procent av kommunens näringar är relaterade till just det, säger Rantala.
30 procent av industrin är också kopplad till jordbruk.

Ett annat karakteristiskt drag för Loimaa är företagandet.
Här finns flera stora företag som sysselsätter många invånare.

Pemamek, Dinolift, Vallox, Domlux och Allmänna arbetslöshetskassan (YTK) är några exempel.

Loimaa behöver mer naturvetenskapligt kunnande, meddelade den regionala handelskammaren nyligen.
Kommunen har flera hundratals unga grundskole-, gymnasie- och yrkesskolestuderande, men inga högskolor.
Rantala konstaterar att det är synd, också eftersom de som åker bort för att studera ganska sällan återvänder till sin födelseort.

Men de som stannar, stannar ofta för gott, menar han.
– Positivt är det att här finns goda kommunikationer: järnvägen och riksväg nio.

Utflyttning är ett problem som Loimaa inte är ensamt om.
– Det är samma situation som i många andra små kommuner som ligger längre från större städer.

Samma gäller fenomenet stora köpcenter en bit utanför centrum, vid stora vägar. De lockar köpkraft från centrum.
Rantala berättar att man jobbar för mer liv kring torget. Tisdagar och torsdagar är försäljare på plats.

Nyligen öppnade också en ny restaurang vid torget, och en ung man har startat ett företag som säljer mopeder i centrum.

Vi avslutar intervjun och går ut, runt ett hörn till ljusa och fräscha restaurangen Seurahuone, där vi äter kyckling, ris, räksoppa och en bit fluffig torsdagspannkaka med sylt och grädde.

Trägolvet knarrar extra högt som i protest när jag hämtar portion nummer två.
Jag ser kostymklädda män och kvinnor, en polis, två äldre kvinnor som verkar vara systrar och några arbetare i reflexgula dräkter.
Seurahuone fungerar även som bar, nattklubb som rymmer 600 personer samt hotell.

Nästa år fyller komplexet 70 år.

Just i dag råkar vi springa på en av ägarna, Greta Grönholm.
Hon är den tredje finländaren som någonsin vunnit världsmästerskapet i att skapa drinkar.
Grönholm segrade i den internationella bartenderföreningens världsmästerskap år 2014. Sammanlagt deltog 60 länder i tävlingen i olika delomgångar. Grönholm fick förstapriset för den proseccobaserade äppelsmakande drinken ”My Green Summer”.

Greta Grönholm. Den tredje finländaren någonsin som vunnit världsmästerskapet i att skapa drinkar. Grönholm bor i Loimaa.

Hon äger Seurahuone tillsammans med sina två syskon. Här får hon, bland annat, syssla med sin passion; göra drinkar till gästerna.
Jag ställer en ovanligt dum fråga; hur kommer det sig att en finländsk drinkmästare hittas i Loimaa?
– Det handlar inte om varifrån man kommer eller bor, det handlar om vad man gör, replikerar Grönholm.

En kaotisk tid med många representationsresor följde efter segern i världsmästerskapet, men efter det återvände hon till sitt hem. Loimaaborna är ivriga på att testa nya drinkar, konstaterar hon.

Efter lunchen tar jag en omväg tillbaka till torget. Några meter bort står ett ovanligt ståtligt trähus som vaktas av värdigt sittande stenlejon.
Jag känner hela tiden närvaron av ån, men måste gå till en bro för att faktiskt se den. Efter att ha fotograferat vattendraget, som till synes flyter lugnt, vänder jag mig om och får syn på ett lite mindre ståtligt men desto mysigare trähus.
Det är tråd- och garnaffären Normalo.
Inomhus hittar jag Usko Norrman, som berättar att Normalo varit i hans familjs ägo hela 91 år.
– Själv har jag jobbat här sedan 90-talet, säger han och plockar med de hundratals tråd- och garnsorterna som fyller och lyser upp väggarnas hyllor.

Norrman har upplevt en stor del av centrumutvecklingen i Loimaa. Järnvägen från Åbo till Toijala (Ackas) stod klar år 1876. Centrum utvecklades, mycket tack vare järnvägen, kring Loimaas järnvägsstation under början av 1900-talet. Även industrins utveckling tog fart.

På den tiden var Loimaa en så kallad köping, det vill säga ett område, ofta ute på landsbygden, som saknade rättighet att kalla sig stad, men ändå fungerade ungefär som en sådan.

Köpingar har funnits i Sverige och Finland, här avskaffade fenomenet 1977 då nästan alla köpingar blev städer.

I dag lever ”köpingen” kvar i föreningen ”Loimaan kauppa ja palvelut”, som kort och gott kallas Kauppala, köping på finska.
De har flera tiotals företag med sig, allt från blom- och byggaffärer till caféer, restauranger och skönhetssalonger.

En del av företagen har tyvärr lagt ner sin verksamhet, noterar den uppmärksamme.
Men flera står kvar, och under promenaden från Norrmans trådnäste in mot torget noterar jag bland annat några klädaffärer.
– Men visst har det blivit tystare i staden längs med åren, var Norrmans sista replik innan jag gick.

Vid 13-tiden är det mera rörelse på torget än tidigare.
Närvårdarstuderandena Vilma Ylikännö och Aliisa Toivonen, 18 respektive 17 år gamla, kommer gående över stenbeläggningen.
De är kvicka och sportigt klädda, och jag frågar om de spelar i något av de många idrottslagen som finns i trakten?
– Vi spelar ishockey och fotboll, säger Ylikännö.

Båda två trivs i Loimaa och har inga planer på att flytta därifrån.
De har ingen favoritplats i staden, utan trivs bäst hemma och med att umgås med kompisar.
Vart går ni om ni vill äta på restaurang?
– Broadway, säger de med en mun.

Vilma Ylikännö och Aliisa Toivonen

Jag vandrar till andra sidan av torget och stegar in på Broadway för att se om flickorna har rätt, men där finns just nu ingen som hinner tala med mig.

I stället kikar jag in i kebab- och pizzarestaurangen FC-Tori. Jag välkomnas glatt av Bryar Mohammed, köper en vattenflaska och lånar toaletten.
Efteråt pratar jag en stund med Mohammed, som jobbar sju dagar i veckan på sin restaurang.
– Jag tycker verkligen om att bo i Loimaa, här har jag bott i de tolv år jag varit i Finland. Det är en lugn och trivsam stad.

Mohammed bryr sig inte nämnvärt om vilka butiker som finns i centrum och vilka som finns utanför. Men han önskar att fler unga människor skulle börja röra sig i centrum.
Själv har han tre barn och fru.
Han kommer från staden Kalar i Irak, en betydligt större ort än Loimaa. Men städerna har vissa gemensamma nämnare, exempelvis jordbruksprägeln. I Kalar finns ett universitet med utbildning i agrikultur.

Det är dags att åka på besök till företaget Pemamek. Men innan dess måste jag besöka platsen jag besökt så många gånger tidigare – tågstationen där jag aldrig klivit av.

Det är en annan människa som besöker platsen än den som brukar halvsova i tåget.
Solen skiner och en fascinerande dag ligger bakom mig.

Jag kliver upp på perrongen och försöker föreställa mig hur det kändes för ortsborna år 1876 då linjen Åbo–Toijala stod klar.
Jag ser framför mig liv och rörelse, många män med stiliga kappsäckar, rock och hatt.
Jag ser framför mig skäggiga arbetskarlar som står i grupper och röker, kvinnor och barn.

Jag hör tågen pusta och pysa, rispandet då biljettkontrollanten river en bit av biljetten.
Tågen inhyser inga uttråkade resenärer som stirrar tomt framför sig eller slött gnider ett svullet, trött pekfinger längs mobilskärmen.
Det är ingen som håller fram telefonen för att låta konduktören läsa av biljetten och ingen som ängsligt överöser barnen med all världens leksaker och hoppas att de ska hålla tyst.

1876 höll man sig i skinnet på tåget, man hörde inte ens sina egna tankar på grund av dånet från vagnarna.
Så föreställer jag mig det att det var.
Eventuellt har jag helt fel.

Inne i stationsbyggnaden, som är ett ljusbrunt trähus som många andra stationer i Finland, möter jag ortsbon Jenni Lähteenmäki.
Hon sköter stationens café samt Matkahuoltos paketservice.
För henne är Loimaa familj, vänner och arbete – kort och gott ett hem.
– Det är nu inte så mycket folk här. Till stationen kommer nu någon ibland och tar en kaffe medan de väntar på tåget, säger hon.

För Tammerforsbördiga Timo Koskela är Loimaa endast en arbetsplats.
Han jobbar också på stationen och har huvudansvaret för spelaffären som har ett eget hörn i stationsbyggnaden.
– Alla mina vänner bor i Tammerfors, men tills vidare är jag här och jobbar, säger han med en suck.

Intresset för spel och trevliga arbetskamrater gör situationen helt okej ändå.
Jag kollar in hörnans brädspel och utbrister glatt: Titta, ett Game of Thrones-spel!

– Nå, det är nu inte så där jättebra ändå, tyvärr, replikerar Koskela.

Klockan är fyra då jag kör hemåt mot Åbo, en sträcka på 65 kilometer som avklaras på en timme.

Jag noterar liv och rörelse längs med vägarna utanför centrum. Det är sant som flera påpekat i dag; folk färdas till och från små orter och företag och besöker dagligvaruhandeln utanför centrum.
Det är svårt att få grepp om den här orten, men det känns som om Loimaa har lyckats hålla sig livskraftig.
Det är också lätt att känna sig välkommen; folk är i allmänhet trevliga och ingen suckar över finlandssvenskens bristfälliga finska.

Se flera bilder här.

Loimaa
Loimaa stad gick samman med Loimaa kommun i början av 2005. Kommunen fick namnet Loimaa och klassificeras som stad. Ligger i Egentliga Finland mellan Åbo och Tammerfors.
Staden har cirka 16 000 invånare.
Enspråkigt finsk.
Stadsdirektör: Jari Rantala.
Politisk fördelning i fullmäktige: Centern 16 platser, Samlingspartiet 11, Vänsterförbundet 7, Sannfinländarna 5, Socialdemokraterna 3, De gröna 1.

Sevärdheter i Loimaa
Lantbruksmuseet Sarka.
Kanta-Loimaan kirkko.
Loimaas konstmuseum.
Loimijoki (ån).
Seurahuone (bar, restaurang och nattklubb med plats för 600 gäster).
Pärlbutiken Artemiina.
I närheten
Racingbanan i Alastaro.
Ypäjä ridinstitut.
Loimijoki golfbana.

2 Kommentarer

  1. Hej.
    Tack för din kommentar. Vi kunde säkert ha noterat Loimijoki som namnet på den historiska socken som en gång funnits. Då det gäller ortnamn brukar vi följa de rekommendationer som forskningscentralen för de inhemska språken ger. I deras lista tas inte Loimijoki upp ens som ett föråldrat namn för Loimaa, inte heller i centralens bok om ortnamn från 1984, så ”Loimijoki” har aldrig varit det samma som själva kommunen Loimaa. Men, som sagt, kunde gott ha nämnt namnet ändå.
    /Stefan Holmström

  2. Hej,
    En precisering till min tidigare kommentar. Namnet Lomijoki nämns som namnet på ån, men inte orten.
    Mvh,
    Henrik Carlstedt

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*