Den trängda svenskan

En insändare i ÅU 29.8 om att svenskan i Åbolands skärgård trängs undan har väckt diskussion.

Det är begripligt. Få saker är så personliga, och samtidigt så generella, som språket. Direkta erfarenheter av svårigheten att få betjäning på svenska antas handla om en övergripande trend.

Är antagandet korrekt? Trängs svenskan undan? Svaret på frågan är ja, men måste utvecklas.

Låt oss för enkelhetens skull utesluta offentliga sammanhang i resonemanget.

Vi tar det som en självklarhet att tvåspråkiga kommuner gör allt för att garantera service på bägge språken inom områden som faller under det offentligas ansvar.

Ett tecken på att Pargas och Kimitoön gör det är den svårighet som båda haft med att besätta tjänster inom social- och hälsovården. Att locka tvåspråkiga behöriga till skärgården är svårt.

Om svenskan trängs undan i offentliga sammanhang är det ett brott mot språklagen.

Sådana övertramp förekommer förstås. Poängen här är att när svenskan backas upp av lagparagrafer är övertrampen lätta att känna igen och reagera på.
När så inte är fallet – när huruvida svenska pratas eller inte beror på enskilda individers vilja, på praktiska omständigheter och förutsättningar – ja då är problemet ett annat.

Hurdant problem är det? Svaret på den frågan avgör vad som kan anses vara en lösning.

Ett svar på frågan låter förstå att problemet, och lösningen, ligger på individnivå.

Personal som snoppar av svenskspråkiga kunder är ett symptom – och ett tecken på att man är dåligt lämpad för serviceyrken – men inte själva problemet.

Det samma gäller deras arbetsgivare. I ÅU 5.9 säger företagare att kundunderlaget i skärgården om sommaren är mellan 70 och 80 procent finskspråkigt.

Svenska är majoritetsspråk bland befolkningen i Pargas och Kimitoön men turistströmmen är finskspråkig.

Krasst taget kan man säga att språkfrågan är en ekonomisk fråga – en fråga om efterfrågan och utbud.

Också i detta fall är det ekonomiska incitamentet det starkaste. Så långe efterfrågan inte kräver det finns det inget som tvingar företagarna att betona svenskan.

Förstå oss rätt, det här är inte att ursäkta frånvaron av svensk service i kommuner med en stark svensk kultur utan snarare ett försök att placera problemet i ett sammanhang.

I det här sammanhanget har svenskan och den åboländska kulturen en underordnad betydelse, precis som andra språk och andra kulturer har det när turismindustrin etablerar sig i deras del av världen.

Ett samiskt perspektiv på den åboländska skärgården vore synnerligen intressant att höra.

Den här utvecklingen orsakar en känsla av att behandlas respektlöst, av att tvingas böja sig och iklä sig en språkdräkt som inte passar.

Men är utvecklingen illvillig? Har vi här att göra med ett medvetet försök att tränga undan svenskan, en överlagd strategi som tvingar svenskspråkiga att tala finska i skärgården?

Ett möjligt svar här är att nej, utvecklingen är inte illvillig. Snarare är den blind, men lösningen – eller motkraften – kan mycket väl finnas där fördomarna finns, alltså på individnivå.

Som statistiken i ÅU 5.9 visar har den finskspråkiga andelen av Pargas- och Kimitoöbor växt sedan 1980-talet.

Svenskan är fortfarande majoritetsspråk men sannolikt har man, åtminstone i Pargas, passerat en kritisk gräns.

De svenskspråkiga är inte längre tillräckligt många för att vara både konsumenter som ställer krav om svenskan och personal som uppfyller dem.

Vi är tillbaka vid efterfrågan, den som styr utbudet, men också vid följande faktum: de tvåspråkiga är inte tillräckligt många, eller tillräckligt intresserade, för att garantera svenskan överallt i samhället.

Den här utvecklingen består av tusentals individuella beslut – om vilket språk som talas hemma, om studier, om att bo kvar eller flytta bort och så vidare – men den är trots det blind.

Få vill medvetet tränga undan svenskan i skärgården, vilket betyder att få är medvetna om problemet.

Den tillfälliga sommarpersonalen eller turisten på genomresa förstår inte hur viktig svenskan är i skärgården om ingen förklarar det.

Att stå på sig i språkfrågan är att förklara varför svenskan är viktig i skärgården, ibland för någon som inte ens tänkt tanken om en trängd svenska.

Det finns inget som hindrar de åboländska kommunerna från att, till exempel genom diskussioner med aktörer på orten, lyfta den här frågan.

Alla som på något sätt skapar förutsättningar för människor att mötas ska lyfta den här frågan.

Avgörande är att den inte dryftas enbart av de redan införstådda.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*