Den pålitliga polisen

Få yrkeskårer i Finland åtnjuter allmänhetens förtroende som polisen.

Polisyrkeshögskolans rapport ”Polisbarometern”, publicerad i juni, gör gällande att 95 procent av de tillfrågade litar på polisen ganska eller väldigt mycket.

Rapporten visar visserligen att det finns en viss misstro gentemot kåren men överlag kan man säga att finländare litar på att poliser gör det som de ska göra: upprätthålla lag och ordning, förebygga och utreda brott.

Stor tillit är ett sundhetstecken – om den är motiverad. Är den motiverad? Relativt sett, ja.

Organisationen Transparency International rankar Finland som världens tredje minsta korrupta land, efter Nya Zeeland och Danmark. Statistikportalen Index

Mundi rankar det finländska polisväsendet som världens näst minst korrupta, efter Danmark.

Den misstro som kan skönjas i polisyrkeshögskolans rapport handlar just om korruption. En fjärdedel av de tillfrågade misstänker att korruption förekommer inom poliskåren.

En bidragande faktor är sannolikt Jari Aarnio-fallet, som också involverar misstankar mot fyra andra högt uppsatta polischefer.

Polisyrkeshögskolan ställde också frågor om fel som polisen gjort i sin yrkesutövning. Knappt 20 procent av de tillfrågade uppgav att övertramp förekommer, till exempel osakligt beteende och utredningar som läggs ner utan skäl.

Sundhetstecknet är just detta, att tillit och kritik kan finnas sida vid sida. En tolkning är att allmänheten förstår polisens samhälleligt avgörande funktion – och att den i hög grad uppfylls – men också att uppdragets vikt inte gör polisen felfri eller immun mot kritik.

Så ska det vara. En kår som är i allmänhetens tjänst ska också stå till svars inför allmänheten.

I den relationen är ”kommunikation” ett nyckelord.

Statistiken ovan handlar i stor utsträckning om hur poliskåren upplevs. Hur den upplevs är något som kåren delvis, men inte helt, själv kan styra.

Klart är att händelser i omvärlden eller på hemmafronten – som ligger utom polisens räckvidd eller som den måste reagera på – tenderar att förhöja allmänhetens trygghetsbehov.

Kort sagt: vi litar på att polisen agerar när samhällsordningen verkar vara hotad.

Men polisen jobbar också aktivt med att påminna oss om sin närvaro. Det är i dag lika naturligt att polisen är närvarande på sociala medier som att den syns i gatubilden (även om det finns kritiker, inklusive poliser, som tycker att kåren borde synas mera i den sistnämnda).

Sociala medier ger polisen möjlighet att vara sakligt informativ men också informell.

Det som skett under de senaste åren – tack vare den teknologiska utveckling som gett oss Facebook, Instagram, Twitter och så vidare – är att myndigheter, organisationer och företag inte längre är beroende av nyhetsmedier i spridningen av information.

Journalister kan inte sidsteppas helt och hållet men den som vill nå en bred allmänhet har goda möjligheter att göra så på egen hand – egna webbsidor, Facebookprofiler, Twitter- och Instagramkonton gör detta möjligt.

Att andra aktörer än nyhetsmedier agerar som medier gör inte journalisters jobb lättare.

Det pressetiska regelverket gör att journalister inte kan springa något visst ärende, men färdigt paketerad information innehåller ofta ett visst ärende – eller åtminstone ett färdigt urval av information.

ÅU och HBL har i sommar lyft pressmeddelanden som polismyndigheten på Åland sänder till redaktionerna (ÅU 6.7, HBL 29.6).

I lugnet på fredens öar verkar poliskåren ha utrymme att skriva sina pressmeddelanden med eftertanke. Det är sakligt, men glimten i ögat saknas inte. Det handlar om par som vänslas i felparkerade bilar, om brinnande skor, om teatersällskap som övar gräl och så vidare.

I HBL säger polismästare Maria Hoikkala att polisen är skyldig att rapportera om sina uppdrag. Det kan vara lättsamt, men ska alltid vara informativt. Syftet är att väcka diskussion.

– Att vara polis är ett serviceyrke. Vi finns till för folket. Så vi hoppas att en flitig rapportering ska bidra till att vi kommer närmare allmänheten, säger Hoikkala.

Polismyndigheten på Åland och andra orter gör rätt i att informera tydligt och öppet, men eftersom det handlar om en så viktig instans är det viktigt att påpeka att polisen varken kan eller får bära informationsansvaret ensam.

Med andra ord: att polismyndigheter informerar flitigt underlättar nyhetsmediernas jobb men det fråntar inte journalisterna deras ansvar.

Om pressmeddelanden publiceras utan motiverade följdfrågor har polisen lyckats med sitt jobb men det är inte sagt att journalisterna har lyckats med sitt.

Förtroendet för myndigheten är en bedömningsfråga, och för att allmänheten ska kunna göra en fullgod bedömning får nyhetsredaktionerna inte bli en förlängning av poliskårens kommunikationsavdelning.

Var först att kommentera

Kommentarer

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*