Dan Lolax 30.08.2018 07:05

Allan Rosas, domare vid EU-domstolen, ger i dagens ÅU sin syn i frågor som engagerar och rör upp känslor också i befolkningens djupaste led.
Omformulerat: det är uttryckligen till de djupaste leden som populistiska politiker brukar hänvisa när de diskuterar flyktingfrågor och rättspraxis.
Men Rosas är allt annat än populist. Hans erfarenhet, också som professor vid de bägge universiteten i Åbo och som föreståndare för Institutet för mänskliga rättigheter, är något som den offentliga debatten behöver mera av.
Ärliga debatter präglas som bekant inte nödvändigtvis av att man omfattar alla argument men att man nog genuint överväger dem.
Straffskalan för våldsbrott och våldtäkter är ofta föremål för en hetsig debatt, och ofta med fog.
Till exempel i maj i år meddelade Högsta domstolen att man inte beviljar besvärsrätt i ett fall där en 22-årig man haft samlag med ett 10-årigt barn.
I Birkalands tingsrätt och i Åbo hovrätt hade mannen dömts till tre år ovillkorligt fängelse, men åklagaren argumenterade för att fallet också var grov våldtäkt.
Domstolarnas bedömning att det inte gick att påvisa att samlaget hade skett mot barnets vilja fick Terttu Utriainen, professor emerita i straffrätt, att säga att Finland är tillbaka på 1700- och 1800-talet.
– Då diskuterade man huruvida barn kunde vara objekt för våldtäkt. Nu diskuterar vi om barnet kan ge sitt medgivande till samlag, sa Utriainen till Svenska Yle (3.5).
Rosas uttalar sig inte om detta fall men säger i ÅU:s intervju att den folkliga debatten om rättspraxis ofta har avvisats som emotionell – i motsats till lagbokens kalla rationalitet.
När också sakkunniga reagerar – som hände i fallet ovan – borde det rimligtvis sänka argumenten om okunnigt känslosvall.
Förstå oss rätt, vi har här inte att göra med ett antingen-eller-alternativ.
Lösningen är inte att ogiltigförklara det finländska domstolsväsendet och införa folktribunaler.
Lösningen är en ständig diskussion om hur rättssystemet på bästa sätt representerar de värderingar som vi håller som grundläggande för vårt samhälle och som formar vår rättsuppfattning. Allmänheten har en viktig roll i den diskussionen.
Är den rättsuppfattningen enhetlig? Absolut inte. Därför krävs en dialog och reformer som avancerar varsamt.
Immigrations- och flyktingfrågor är av samma art. Och nej, vi nämner dem inte för att dra likhetstecken mellan kriminalitet och invandring.
Snarare handlar det återigen om våra grundläggande värderingar och om de gemensamma spelregler som vi erkänner som ett resultat av dessa värderingar.
Det vill säga att vi förstår att asylpolitiken – om vi koncentrerar oss på flyktingar – inte bara återspeglar oss utan också det sällskap vi håller oss med, i detta fall de övriga EU-länderna.
Allan Rosas efterlyser ordning och reda i flyktingfrågan, inte bara vid Finlands gränser utan också vid EU:s gränser.
Att fokusera på gränserna är inte att stänga dem. Det är att understryka det gemensamma ansvaret.
Personer som kommer till EU utan myndigheternas vetskap kan mycket väl vara tryggare än de var i den oroshärd de lämnade, men oregistrerade är de fortfarande sårbara.
För personer i behov av uppehållstillstånd ska ”det kunde vara värre” inte diktera deras tillvaro på den europeiska kontinenten.
Det är inte det som asylrätten – den obestridliga rätten att söka asyl – handlar om. Den trygga(re) tillvaro som asylrätten innebär har bäst chans att förverkligas om invandringen sker under ordnade former.
Problemet är att EU-länderna är synnerligen osolidariska i den här frågan.
Sydeuropa, främst Grekland och Italien, tar emot merparten av de flyktingar som tar sig över från Turkiet och den afrikanska kontinenten.
I höst ska medlemsländerna ännu en gång försöka enas om hur EU gemensamt kan hitta en fungerande lösning.
Rosas förslag om att säkerhetsläget i länder som Afghanistan och Irak ska bedömas på EU-nivå, inte i de enskilda länderna, är ett steg i rätt riktning men knappast ett tillräckligt steg för en permanent lösning.
Frågan är om en sådan permanent lösning ens är möjlig. EU utsätts just nu för stresstester på flera olika håll.
I väst håller Storbritannien på att ta farväl av unionen. I öst går en odemokratisk underström genom Polen och Ungern och på andra sidan gränsen, i Sverige, kan ett parti med rötterna i nazismen vinna riksdagsvalet i höst.
Invandringen har varit en förgrundsfråga i samtliga fall, men inte på ett sätt som tyder på långsiktiga lösningar för EU.
LÄS OCKSÅ: Allan Rosas efterlyser ordning och reda i flyktingfrågan
”Längre livstidsstraff, slopa benämningen ’dråp'”

Dan Lolax
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln