Över motorväg och åar till rofylld landsbygd – och många sevärdheter på vägen!

Karta, plåster, reparationskit för punkteringar, cykelpump…

Det har utlovats regn på förmiddagen, så regnskydden är färdigt överdragna på cykelväskorna.
Jag startar på Tavastgatan i centrum av Åbo och börjar trampa österut. Tavastgatan blir snabbt Tavastvägen och jag är ute ur centrum.

Nu börjar färden. Det är knappt 60 kilometer till slutdestinationen Sagu.

ÅU:s reporter Emma Strömberg testar de nya cykelvägarna Ekrutterna som går genom Lundo, Pemar, Sagu och S:t Karins.
Med avfärd i Åbo cyklar Emma första dagen genom Lundo och Pemar till Sagu.
Andra dagen cyklar hon Sagu runt och tredje dagen går färden tillbaka till Åbo längs med Kungsvägen.
Mer information om cykelrutterna hittas på hemsidan reitisto.fi/tammireitit.

Efter en liten stund viker rutten av från Riksväg 10 och in på Vanhalinnantie i Lundo. Bilbruset från Tavastvägen tystnar så fort jag svänger om kröken in på den gamla grusvägen. Stämningen är som förbytt.

På väg från 800-talet

Vanhalinnantie är en del av Tavastlands Oxväg som är en av de äldsta vägarna i Finland. Vägpartiet i Lundo hör till de äldsta delarna och härstammar från 800-talet. Vanhalinnantie är också den längsta sträckan på Oxvägen som bevarats i sin gamla form.

Lämningar från Vanhalinna fornborg har hittats på berget vid Tavastlands Oxväg som härstammar från 800-talet.

På en skylt kan jag läsa att det här var en huvudväg ända till 1961 då den ersattes av Riksväg 10, som jag just svängde av från.

I dag möts jag bara av en bil på den stundvis gropiga grusvägen. Berget där fornborgen Vanhalinna funnits tornar vackert längs med vägen. Vid dess fot står Vanhalinna herrgård som donerades till Åbo universitet på 50-talet. Nu är området museum med flera utställningar.

Från gården går trappor upp till berget. Jag promenerar upp för dem för att se på utsikten över ådalen.

Från berget där Vanhalinna fornborg funnits får man en vacker utsikt över Aura å. Foto: Emma Strömberg

Svårt att hitta

Färden fortsätter. Ett avtag är en liten grusväg utan vägskylt som jag cyklar förbi utan att ens se den. Först när vägen tar slut inser jag att jag missat mitt avtag och svänger tillbaka för att leta efter det. Samma sak händer flera gånger. Här skulle cykelrutten verkligen behöva skyltning (se anslutande artikel).

Men när jag tagit mig till Gamla Tammerforsvägen får hjärnan koppla av, nu är det bara raka spåret längs den gamla huvudvägen en stund, och cykelvägen är bra.

På vägen finns Vilkkimäki mejeri. I det vita stenhuset började tillverkningen av Aura mögelost år 1933. Nu finns här museum och caféet Namia är öppet. Några motorcyklister sitter på terrassen.

Forsen är en karg fåra

Men jag cyklar vidare till forsen Nautelankoski en bit längre fram. Nautelankoski är den längsta forsen i Aura å med ett fall på 17 meter. Den för tillfället nästan uttorkade forsen utgör en karg fåra i den annars lummiga kulturmiljön.

Längsta forsen i Aura å. Forsen Nautelankoski i Lundo är nästan uttorkad i mitten av sommaren. Ännu i början av 70-talet körde alla bilar som skulle korsa Aura å över träbron. Foto: Emma Strömberg

Områdets museichef Leena Viskari och amanuens Terhi Ykspetäjä-Remes berättar att ända in på 70-talet körde alla fordon som skulle korsa Aura å över den lilla träbron över forsen.

Dammen i forsen byggdes vid sekelskiftet till 1990-talet. Jag sätter mig på en av fördämningarna i forsen och äter min medhavda lunch.

Som på många andra platser i Lundo finns det fornlämningar här. Man har hittat lämningar från bosättningar ända från stenåldern.

Nautelankoski museum har en permanent utställning om stenåldern. Här visas arkeologiska fynd som hittats i trakten.

– Det här är det enda museet som ger en allmän presentation om livet och kulturen på stenåldern i den här regionen, berättar Viskari.

Vid Nautelankoski museum kan man också titta in i kvarnen vid forsen. Anni Hänninen (t.v.) och Alina Hirvinen guidar. Foto: Emma Strömberg

Nu kom regnet

Efter matpausen fortsätter färden söderut. Jag följer en grusväg i flera kilometer innan jag korsar Tavastvägen igen och fortsätter söderut mot Pemar.

Nu kommer regnet som har hängt i luften hela dagen. Det böljande åkerlandskapet längs med Pemarån får en mörk slöja över sig. Nu är det bara rakt fram längs samma väg i 10 kilometer. Det är en asfalterad väg där bilar och cyklister samsas om samma utrymme. Men det är nästa ingen trafik på vägen så det går bra att cykla den.

Ådalen vid Pemarån. Foto: Emma Strömberg

När jag kommer till Pemar pausar jag på en bänk på kyrkogården för att samla krafter att cykla de sista 18 kilometrarna till Sagu. Jag läser på en skylt att den gamla gråstenskyrkan byggdes i slutet av 1600-talet.

Cykelvägen till Sagu går öster om huvudväg 181. Det är nästan ingen trafik och kvällssolen kikar fram över den idylliska landsbygden i Sagu. Sista sträckan går längs en liten grusväg.

När jag kommer till Sagu väljer jag att cykla genom centrum och inte längs väg 181 till min inkvartering.
Jag cyklar förbi ett café och en kebabpizzeria, men det är i kvällssolen på Sauvon Grillis uteservering som folk har samlats.

Jag glider ner för backen förbi Sagu kyrka till min slutdestination för dagen, Elämys Ämmi.

Slutdestinationen Elämys Ämmi. God natt! Foto: Emma Strömberg

Läs också: 

Sanna bytte försäljarjobb till B&B och ekokurser i Sagu ”Jag ville göra något meningsfullt”
Nya ruttkartor hjälper cyklisten

Här hittar du vidare till del 2:

Idylliska Sagu bjuder på vintage och havsdopp

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*