Chefsläkaren Bo Lönnqvist gjorde sitt livsverk i Åbolands sjukhus – på måndag fyller han 90 år

90-årsjubilerande Bo Lönnqvist med hunden Coco. Foto: Maria Thölix

– Sätt ögat fast bara och sov där.

Bo Lönnqvist bäddar in hunden Coco i frun Karins halsduk.

Hunden lyder sin husse och slumrar snart.

Att det är frågan om ett ”problembarn” som returnerats till uppfödaren två gånger innan hon fick sitt hem hos Lönnqvists, är svårt att begripa.

– Hon fyller 12 år vid årsskiftet, så hon och jag anser oss ungefär jämnåriga, säger Lönnqvist som själv firar 90-årsdagen med vänner och familj på måndag.

Bo Lönnqvist är född i Tusby, norr om Helsingfors.

Efter medicinstudierna arbetade han på Vasa centralsjukhus i fyra år.

– Det var där jag lärde mig själva arbetet. Där fanns bara två gynekologer, chefen och jag.

Från Helsingfors till Åbo

Sedan följde ett år på Kvinnokliniken i Helsingfors, där han också fortsatte jobba på sin doktorsavhandling om B12-vitaminens fördelning och inverkan på fostret.

– Det var ganska avancerad forskning, så det harmar lite att den blev oavslutad.

Orsaken till att avhandlingen förblev oskriven var den nya arbetsplatsen i Åbo 1961.

Hit kom han för att ta hand om förlossningsavdelningen vid Åbolands sjukhus och skötte som enda läkare om 800–900 förlossningar årligen.

Lönnqvist håller inte med om påståenden att det inte skulle vara tryggt på mindre sjukhus.

På ett stort universitetssjukhus är alla inte alltid redo och erfarna nog att ta sig an sina arbetsuppgifter.

– Men på små sjukhus är personalen kompetent.

Pionjär inom cellforskningen i Finland

– Du har kanske hört om papa-prov?

Lönnqvist var en av de tio första som i Finland ägnade sig åt cytologi, läran om enskilda celler, och tittade på cancerceller hos kvinnor.

Screeningen har fått sitt namn efter den grekiska läkaren Georgios Papanikolaou som verkade i USA på 1950-talet.

Han jobbade tillsammans med en finländsk kollega som tog metoden till Finland.

– Jag jobbade kvällar och nätter med att titta på varje enskild cell för att se om jag hittade något avvikande. Jag har fortfarande mikroskopet kvar.

1969 blev Bo Lönnqvist chefsläkare, eller ledande överläkare för Åbolands sjukhus. Det var han tills han gick i pension.

– Ett underbart yrke har jag haft.

Förlossningarna det bästa i karriären

Även om det krävde ständig jour och kunde vara rätt utmanande för Karin och parets två barn.

Under de första åren i Åbo bodde familjen i sjukhusbyggnaden, i en av lägenheterna i det höga huset vid Kaskisgatan.

Men ur själva arbetets synvinkel var det ganska enkelt och okomplicerat att jobba på den tiden, säger Lönnqvist.

– Om man är mer eller mindre frisk och har ett intresse och ett ansvar för sitt jobb så både orkar och hinner man, även om det kräver ens närvaro 24/7.

Vad var det intressantaste med ditt yrke?

– Förlossningarna förstås. De är så mångfacetterade och nästan allting är positivt.

Arbetet för de inblandade kan ibland vara ansträngande och någonting kan gå fel, men det handlar om att minimera riskerna.

– Jag tror att det här är det lyckligaste jobbet.

Och samtidigt även det mest utmanande.

– Speciellt att hålla statistiken i styr.

Åbolands sjukhus bäst i världen

Kvaliteten på en förlossningsavdelning mäter man bland annat genom dödligheten bland de nyfödda inom de tre första dygnen.

– De sista åren på Åbolands sjukhus hade vi noll. Som det enda sjukhuset i världen.

Vi dricker kaffe och det bjuds på bulle i gavellägenheten i radhuslängan på Regementsvägen där paret har bott sedan 1970-talet.

Hunden snarkar rogivande i sin röda sammetsfåtölj.

Karin och Bo Lönnqvist skulle aldrig lämna Åbo. Foto: Maria Thölix

– Vi har det så förbaskat lugnt och bra här. Höst och vår skymtar vi vattnet.

Som ligger paret nära.

– Vi har haft motorbåt, segelbåt och roddbåt och sommarstuga i Nagu.

Nu är det bara hemmet kvar.

I Åbo har Bo och Karin alltid trivts mycket bra.

– Jag skulle aldrig i världen flytta tillbaka till Helsingfors!

Aktiv föreningsmänniska

De kom snabbt in i sina kretsar, och är man akademiskt utbildad blir man lätt bunden vid den svenska gemenskapen, tillägger Lönnqvist.

– Bäst som det är tar man på sig en hel del ansvar.

Han har bland annat varit styrelseordförande både i Sparbanken, och Svenska Gården under den förra byggnadsperioden då vindsvåningen och källarutrymmena inreddes.

Han har också suttit i styrelsen för Förlags ab Sydvästkusten.

– Det blir så då de svenska kretsarna inte är så rysligt överdimensionerade.

Fritiden fördelades i många år också mellan körerna ÅSMA och Shanty Singers.

Paret enas om att den blivande jubilaren inte är framfusig, oftast positiv och lite envis.

– Då jag har haft en ställning där jag haft mandat att säga till, har jag i alla fall haft svårt att ge efter.

Vilket han haft nytta av bland annat då verksamheten vid Åbolands sjukhus byggdes upp.

Under hans tid på sjukhuset etablerades kontakten till Eschnerska stiftelsen, där han i dag sitter kvar i förvaltningsrådet.

– Det är en stiftelse som sköts rysligt sakkunnigt.

”Det är som det är”

Dessvärre är det många sjukhus i dag som tar stryk av både ekonomiska och språkpolitiska beslut.

– Jag har sett en del olika sammanslagningar under mitt liv och det har inte alltid varit lyckat.

Det är inte med blida ögon han ser på den utveckling som råder.

– Jag vet inte om man kan kalla det utveckling, men invecklat är det.

Senast i raden står hans forna arbetsplats i Vasa som nyligen förlorade en omfattande jour.

– Det är så hemskt.

Man blir lite cynisk i det här yrket, konstaterar Bo Lönnqvist.

– Man inser att det är som det är, oberoende vad jag tycker. Sic transit gloria mundi.

Samtidigt finns det olika variationer på cynism och ibland kan det till och med vara lite skojigt.

– Och man har alltid sitt barnasinne kvar som är botten till allt man råka ut för i livet.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*