Bokrecension: Tillbaka till framtiden – när dikten skärper tonen

Anna Möller-Sibelius Foto: Robert Seger

”Dikt och ideologi. Gösta Ågrens, Lars Huldéns och Claes Anderssons 1960–70-talspoesi” av Anna Möller-Sibelius är en studie som har sin rot i ett helt annat projekt, som skulle syssla med finlandssvensk idylldiktning.

Projektet torkade in och istället kom Möller-Sibelius intresse att falla på hur de nämnda decennierna satt sina avtryck i tre olika poeters produktion.

Claes Andersson debuterade 1962, de två andra redan på 1950-talet. Gösta Ågren var den som var först ut med samlingen ”Kraft och tanke” (1955). Lars Huldéns debut inföll 1958, och han har en produktion på drygt ett dussin diktsamlingar under de aktuella decennierna. Av Andersson tittar man under perioden tio titlar om man också räknar med en urvalsvolym.

Ågrens poetiska produktion är mindre under den angivna tiden, hans lyriska författarskap tog sträng taget fart först efter den här perioden. Hans uppmärksamhet upptogs i stället av Dan Andersson (som han doktorerade på), av lokalhistoria, hurri-aktivism, filmande. Till exempel det.

Anna Möller-Sibelius närmar sig de här kulturellt livaktiga decennierna med en litteraturhistorikers blick. Det låter sig göras, för det är ett tag sedan 1960-talet. Att ta ett steg tillbaka och låta kikaren svepa horisonten kan ge en del nytt. Boken fokuserar på diktens uttryck och på ideologi, en lite ospecificerad vänsterrörelse som inte reds ut desto mer.

Litteraturstudiet under andra halvan av 1900-talet hämtade en del inspiration ur språkvetenskapen och/eller ur en marxistisk litteraturanalys, bägge spåren har fört ämnet närmare samhällsdebatten (och skapat fästyta för kommande infallsvinklar: feminismen, ekokritiken osv.).

Bokens författare går just inte in på det, utan avgränsar sitt forskningsområde till enskilda dikters tema/motiv och språkliga uttryck och resonemang kring det. Jag tycker hon är på sitt bästa i avsnittet om Lars Huldén. Huvudrubriken ”Polyfoni” är ytterst saklig, men avdelningen innehåller en dynamisk guidning på flera av Huldéns vägar och stigar.

En visar på vassheten i hans diktning om nationella ikoner och i ”fosterländska ämnen”, hur oanfrätt den överlevt. Att många av dem var beställningsverk togs inte alltid väl upp av tiden, men nästan alla har överlevt med bibehållen styrka.

Huldéns ”kristna dikter”, som Möller-Sibelius inleder avsnittet med att kommentera, kunde enligt min mening ingå i samma kapitel som ovan nämnda – de ifrågasätter ju också en viss sorts berättande och tvingar in det högt uppskruvade i en mer jordisk – och jordad – kontext.

Men stiligast hanterat är avsnittet om ”Herdedikter” en klassisk genre (och idylldiktning!) som Huldén har en stor kunskap om. I sin egen utövning av den för han in egna tidsmarkörer och vissa störande element. ”Överhuvudtaget är det mycket polemik i samlingen till exempel om vad som är sanning och lögn”, påpekar Möller-Sibelius.

En del av det icke-teoretiska källmaterialet i Huldénavsnittet utgörs av intervjuer (somligt ingår i Inga-Britt Wiiks fylliga intervjubok). Där nuddar man en guldåder, för Huldén ger, av de snabba citaten att döma, knivskarpa och tänkvärda intervjusvar.

Avdelningen om Andersson innehåller också en del om mottagandet. Vad en läsare i dag måste påminnas om är vilken chockverkan dikterna utan tvivel hade på en del av den samtida läsekretsen. Det var inte bara motiven – uteliggare, alkisar och psykiskt sjuka – utan också hans sätt att servera dem, helt utan skyddande omslag.

I min läsning blir höjdpunkten i studiet av Andersson det avslutande kapitlet där ett tydligt utrymme ges till ”Upplysningens dialektik”, klassikern av Horkheimer och Adorno (knastertorra, men fullt adekvata i dag!). Och Möller-Sibelius landar i Joseph Zornados resonemang om barnuppfostran som förklädd maktutövning medan hon letar (och finner) överraskande många dikter om barn. ”Det finns ett barn i allt” hette ju en avdelning i en av Anderssons 70-talssamlingar.

Avdelningen om Ågren, som ligger först i boken, har allra flest vetenskapliga referenser, det uppstår en viss trängsel ibland.

Måste också sägas att vissa av Ågrens tidiga dikter är ganska tungrodda, och att han har ett sätt att utplacera starka betydelsemagneter i sin dikt (som han verkar ha utarbetat ganska tidigt) så att den samtidigt drar lika mycket åt alla håll och försätter läsaren (kanske planerat?) i ett tillstånd av vanmakt.

Då får man bara stå där, hur mycket filosofisk bildning man än öser på. Möller-Sibelius väljer modigt både de konkreta, med tydlig hemvist i geografin eller etiskt, och de nästan oöverkomligt kryptiska bland Ågrens dikter.

”Dikt och ideologi” väcker också intressanta frågor om akademisk läsning av poesi. Man är ju skyldig att läsa genom referenser, men vad får man göra av sig själv? Några vägledande svar finns väl inte, men Anna Möller-Sibelius tar ibland chansen att associera mer spontant.

Då blixtrar det till på ett nytt sätt, höjer angelägenhetsgraden. Slutorden trevar också efter linjer i dagens aktivistdikt och poesins aktuella politiska potential. En snar forskningsframtid måste ta tag i dem.

”Dikt och ideologi. Gösta Ågrens, Lars Huldéns och Claes Anderssons 1960–70-talspoesi.”
Anna Möller-Sibelius
Omslag: Fredrik Bäck
SLS/Appell förlag, 2018
390 s.

Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi

Ideologins (läs: vänsterns) decennier. Så ser man på 1960- och 70-talet i backspegeln. Vad sysslade poeterna med då? Litteraturforskaren har granskat Gösta Ågrens, Lars Huldéns och Claes Anderssons produktion från de åren.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*