Boken: Yksi näistä pienimmistä av Juha Ruusuvuori och Ulla Ylisirniö-Ruusuvuori

Tillsammans. Den flitiga författaren Juha Ruusuvuori skrev en bok tillsammans med hustrun Ulla Ylisirniö-Ruusuvuori, där den geografiska och sociala miljön spelar huvudrollen. ”Yksi näistä pienimmistä” är första delen i en planerad romanserie.

Yksi näistä pienimmistä
av Juha Ruusuvuori och Ulla Ylisirniö-Ruusuvuori
Omslag: Martti Ruokonen
WSOY, 2017
428 s.

Titeln på Juha Ruusuvuoris och Ulla Ylisirniö-Ruusuvuoris ”Yksi näistä pienimmistä”, anspelar på evangeliets utsaga om förförelsen av ”en av dessa minsta”.
Där handlar det inte specifikt om sexuella övergrepp, med det är sådana som finns i botten på makarna Ruusuvuoris första gemensamma roman.
Miljön är södra Lappland, man tar ut riktningen från Kemi och rör sig tvärs över Finlands midja mot Kuusamo. Det är ett landskap med skog och sjöar och mossar, avfolkningsområde, folk bara glider iväg söderut eller till Sverige. Avstånden är långa, säger nån åttio kilometer tycker man att målet är nästgårds.

Naturmiljön spelar en viktig roll. Och hur den inverkar på människornas liv är avgörande i romanen och en stor del av läsarbehållningen. Naturen kan ge ro och trygghet och utkomst men också fylla en med oro och skräck.
Här kanske spökar lite, men vad värre är: händer det något allvarligt räcker det länge innan hjälpen kommer, i synnerhet sedan lokala polisstationer körts ner och närmsta polispatrull befinner sig hundrafemtio kilometer bort.
En sådan scen drar förbi i romanen, som är en deckare – inte så mycket om ett enskilt brott, utan om ett visst slag av brott, och om alla dem som far illa av det. Närmare bestämt handlar det om sexövergrepp mot barn i laestadianska miljöer.

Huvudpersonerna, systrarna Laila och Saara (halvsystrar om man ska vara noga), kommer från en miljö där laestadianismen har stort inflytande. Alla vet vilka som är i tron och vilka som inte är det. Men innanför stängda dörrar kan vad som helst hända.
Övergreppen kan få fortsätta och kanske aldrig komma i dagen på grund av förlåtelsen, som är det verktyg som församlingens äldste (läs, män som håller varandra om ryggen) får utdela och kräva att offret går med på. Det är ett raffinerat maktmedel, för det innebär att man aldrig mer får tala om saken.

Boken är skriven som en modern deckare som koncentrerar sig mindre på de skyldiga men mer på allt det som jäser kring själva gärningen. En konsekvens blir att det finns en uppsjö av personer i skildringen. Det är i sin tur på gott och ont. Det hör att man inte (ens när boken tagit slut) riktigt ska veta vem som är ondsint och vem som är välvillig, men det är ibland svårt att hålla dem alla aktuella.
Förutom systrarna finns deras gamla vän Janne Dunder med i fokus. Han är präst stationerad i Kemi och han bidrar till stadgan i inledningen när Saara, som länge bott i Åboland, beslutar sig för att åka norrut till sitt barndomslandskap och trappa ner från sitt krävande jobb som barnpsykiatrisk läkare. Men det som är avgörande frö uppbrottet är oron för systern som börjar bete sig oroväckande.

Pastor Janne blir ett slags korrektiv till den livsfientliga laestadianismen, han njuter av att laga mat, dricka portvin och sjunga karaoke. Han är en gestalt som gjord för deckaren som teveserie, lättigenkännlig, lätt att ta till sig i vimlet, en ljusglimt i det dunkelt hotfulla.
Den geografiska och sociala miljön pockar också på det visuella. Åka bil i ödsligt vackra landskap är nästan ett måste i den filmade deckaren, här ropar flera av karaktärerna på porträtt, man ser dem framför sig i overaller och kepsar och gummistövlar och fimpen i mungipan.

De som tar plats är männen, kvinnor och barn är hårt hållna i sektens värld. Tystnaden, hur man bär kunskapen om övergreppen är själva motivet för ”Yksi näistä pienimmistä”. Kanske just därför har romanen blivit till överdåd dialogdriven.
Det regionala korthuggna sättet att tala beskriver visserligen gestalterna, och är till för att finta bort läsaren från att dra sina slutsatser genast. Men ganska mycket av viktig information kommer också via talet, det gäller att vara alert och snappa upp.

Kapitlen är korta, slutar ofta i en liten cliffhanger. Och där är författarduon skicklig. Ibland har just inget särskilt hänt, ändå stiger spänningen. Till den medverkar också infogade korta fragment i jagform, där en icke namngiven utsatt person ger glimtar av sitt liv.
Till slut löper trådarna ihop, några klipps av i farten, det kan man tolerera. Mest rörd blir man av den sparsamma gestaltningen av hur barn hanterar och överlever brutala övergrepp. Det är ett högt pris de betalar. I slutet av boken förklarar läkarsystern hur det kan fungera. Det blir lite väl mångordigt för att vara litteratur. Men det må vara hänt.

Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi

 

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*