Boken: Vad heter ångest på spanska? av Michaela von Kügelgen

SENFÖDD REVOLT. Michaela von Kügelgens debutroman handlar om sökandet efter sitt rätta jag och utspelar sig i Ecuador.

Vad heter ångest på spanska?
av Michaela von Kügelgen
Omslag: Linn Henrichson
Förlaget, 2017
275 sidor

Michaela von Kügelgens debutroman ”Vad heter ångest på spanska?” inleds med ett träffande citat av en okänd: ”I am lost, take me home. I am home, take me lost.”
En liknande dubbelriktad rörelse präglar romanen, där den 25-åriga Erika befinner sig på flykt från sitt gamla liv och den livsväg som framförallt fadern stakat ut för henne.
Flykten går hand i hand med sökandet efter en möjlig annan väg och ett bejakande av ett annat och ”mera äkta” jag. Hittills har hon mest känt sig kringskuren och definierad av andra.
Men det är inte lätt. Förvirring råder, beslutsångest förlamar, inre motsättningar tar sig irrationella uttryck och öppnar för impulsiva och känslostyrda handlingar.
Det hela kretsar alltså kring detta att bli ”vuxen på allvar”, vilket understryks av examen, jobb och familjeplaner, samtidigt som Erikas reaktioner har något av pubertetsrevolt över sig, en kraftigt försenad sådan.

DEN YTTRE ramen är Ecuador, dit Erika kommer för en två månaders vistelse. Hon är nybliven jurist, som genast fått anställning på en ansedd byrå. Det jobbet väntar henne vid återkomsten.
Hemma i Helsingfors finns ex-fästmannen Tom, ett gott parti som det var självklart för fadern och andra att hon skulle dela sitt liv med. Efter ett missfall, som hon upplever med skuldbelastad lättnad, inser hon att hon är på fel väg, slår upp förlovningen och kastar sig ut i ett häftigt nattliv.
Resan till andra sidan jordklotet är ämnad att ge det avstånd som behövs för att hon ska få klart för sig vad hon egentligen vill. Det visar sig vara svårare än hon trott.

I QUITO LÄR hon känna Ingrid, en amerikanska som visar sig vara norska. Ingrid tar henne med till dansskolan och till en krog där vännen Jacques jobbar. Erika uppfattar honom som ortsbo, man han visar sig vara fransman. Hon förälskar sig i Jaques, men förhållandet är tämligen osäkert och komplicerat.
Väninnan hemma har uppmanat Erika att ta ut svängarna med de vackra latinoälskarna. En sådan representeras av Juan, som nog i första hand är ett sexobjekt, liksom kanske hon är för honom. Erikas sätt att beskriva killar skulle f.ö. nog få en del läsare att muttra fula ord om huvudpersonen hette Erik och kommenterade kvinnor.
Trots föresatser blir det alltså också här en hel del krogliv, killar och dagen efter-stämningar.

DET VISAR sig att bakgrunden till Ingrids och Jaques vistelse i Latinamerika liknar Erikas. Också de är på flykt från sitt förflutna, men de tar dagen som den kommer, grubblar inte över vad som var eller vad som kan tänkas komma. Sånt får visa sig.
Det är också detta som de försöker lära Erika, en inställning som hos henne kolliderar med ett starkt behov av planering och kontroll, möjligen medfött, med säkerhet inpräntat sedan länge.
Kärnfrågan i hennes grubblande är hur hon ska ställa sig till jobbet på advokatbyrån och det liv det innebär – en fråga som är tätt kopplad till förhållande till fadern. Efter en hel del velande växer ändå ett beslut fram och hon sänder ett mejl till Helsingfors.

”VAD HETER ångest på spanska?” är en generationsroman som man trivs ganska bra medan den pågår. Michaela von Kügelgen är helt klart en berättartalang. Hon skriver chosefritt och med bra drive. Berättelsen går snabbt framåt utan att göra sig beroende av sånt som olösta gåtor och spänningsmoment. Det räcker med en ung vankelmodig finländska i exotisk miljö och då och då lite tillspetsning som ger färg.
Men när man slagit igen den luftigt layoutade boken bleknar emellertid romanen rätt hastigt och framstår som lite väl endimensionell och flyktig. Lite av underhållningsroman faktiskt.

EN ORSAK TILL det kan vara egocentriciteten. Allt kretsar kring Erika och hennes problem, framlyft inte minst genom den återkommande självreflektionen. Det blir lite för uppenbart att de andra personernas roll enbart är att bidra till porträttet av Erika, vilket förstås gör dem lite schablonartade.
Med god vilja kan man visserligen se detta som element i bilden av en individualistisk, identitetsfixerad och resande generation.
Hit kan nämligen också föras den exotiska ramen, inom vilken Erikas umgänge typiskt nog är internationellt och man möts i miljöer som kunde finnas var som helst. Den lokalfärg som finns är tämligen turistisk – vilket i och för sig är både realistisk och ärligt och på något avigt sätt i samklang med porträttet och tematiken.

MILJÖVALET gör naturligtvis också att Erika rycks loss från sitt sammanhang och den sociala miljö som är roten till hennes problem. Det kanske hjälper henne att se klarare, men litterärt är det knepigare.
Hon tar visserligen kontakt hemåt mot slutet av boken och bakgrunden skissas upp när hon förklarar för vännerna – och sig själv. Men också det är snävt vinklat och redogörelser för mejl och telefonsamtal blir ohjälpligen nånting annat och tunnare än när författaren låter personer med spänningar och konflikter mellan sig mötas i samma rum.
Men den hemkomsten och det sociala spel som då kan tänkas dra igång faller utanför denna skildring. Det får bli till en annan och annorlunda roman.

Bror Rönnholm

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*