Boken: Patriarkatets undergång

Far och författare. Huvudpersonen i ”Patriarkatets undergång” ställs inför stora uppgifter – klarar dem dåligt. Men skildringen kan vara underhållande, ibland lite utmanande.

Patriarkatets undergång

av H. M. Forss
Grafisk form: Fredrik Bäck
Eget förlag, 2016

Henri Forss första skönlitterära bok hette ”Cannabis baby” (2014) och kunde karaktäriseras som ett slags chick litt för killar, om sådan kan finnas, en inte oäven genre. Den handlade om en ung man som flyttade ut på landet, en kille som på ett ganska krångligt vis försökte få till ett förhållande och en försörjning.
Den andra, ”Den sista finlandssvensken” (2015), var en deckarpastisch, eller en slackerdeckare om man så vill. Handlaget var lite för mjukt för att riktigt få livet av det ruttna. Om det var det som var meningen. Bägge böckerna har drag av tidens populärkultur: träffande och ganska smart å ena sidan, men den vassa eggen kommer inte riktigt till användning. Man skrattar till och går vidare.

Den tredje boken ”Patriarkatets undergång”, har en större språklig och dramaturgisk säkerhet än de tidigare. Huvudperson är Walter Kask, en man som alltid drömt om att bli pappa och få familj – den han själv vuxit upp i lämnar en del att önska. Klockan tickar, alla hans umgängesvänner tycks redan ha uppnått målet.
Men Walter har tur, han träffar Laura, en kvinna som visserligen har en avskräckande batikklänning men som avslöjar att hon gärna vill ha barn, snart. Det avgör saken, men känslor (och komplikationer) uppstår också. När romanen slutar har Walter blivit far, men familjen har gått hans näsa förbi. Han är tillbaka i ruta ett och hans enda tröst och livlina är att skriva.

Walter väntar på det stora författargenombrottet. Hans professionella situation liknar Forss egen, han ger ut böcker på eget förlag och säljer dem med hjälp av sociala medier. Det har nästan blivit kliché att på det sättet delta i sina eget verk, ibland ligger rundgången nära.
Dramatiken i förhållandet sammanfaller med hur graviditeten framskrider – barnet i magen mår bra, men de blivande föräldrarna har det gungigt. Laura, barnets mor och Walters sambo är i Walters liv nummer två, först kommer Walter själv.

Jagperspektivet avslöjar hans blinda fläckar, ibland subtilt, ibland pekande med hela handen. Walter är en baddare på mansplaining, en sån som ofta tar fart i hela världshistorien när han ska argumentera. Man skrattar rått och gott åt det. Forss är också skicklig på att hantera abrupta svängningar, till exempel hur Walter under lätt (eller medeltung) påverkan av alkohol blir välvilligt stämd och åter redo att älska Laura.
Walters svaga punkt – som han själv förmodligen tänker på som en styrka – är att han är inriktad på att klara allting själv. Det för honom allt längre in i en värld av smusslande och halvsanningar som till slut blir rena lögner. Den litterära höjdpunkten är beskrivningen av Walters beteende när förlossningen sätter igång. Världen, som han tror han har koll på, drar ifrån honom med stormsteg just här.

Henri Forss böcker vill vara underhållande, utmanande och röra vid viktiga och litterärt relevanta frågor som arbete, (minoritets)kultur, pengar, kärlek. Den här inställningen tillåter skildringen att avtäcka och avslöja Walter Kask.  Samtidigt är det bokens akilleshäl. Skildringen kan bli lite som Walter själv, man ser identifikationspunkterna, känner igen snack och attityder. Sen är det inte så mycket mer med det.
Man hör också ett eko från den senaste boken, ”Den sista finlandssvensken”, där kulturens och konstens fondfinansiering får pisk, med motiveringen att det är ett förfarande som konserverar det gamla och inte ger plats för nyskapande. Walter görs till språkrör för det.

Själv får han inte det stipendium han hett längtar efter och verkligen behöver. Mottagandet kan Walter inte heller vara så säker på. Hans böcker blir kompislästa, hyllade eller förbigångna med tystnad, bägge inställningarna kan vara lika jobbiga.
Skrivandet och manligheten tvinnas till slut samman. Båda kräver ett uttryck, spontant och reflekterat på samma gång. Det är svårare än man trott, och inget avgränsat uppdrag.
I berättelsens upplösning räknar Walter sina förluster. Han har flyttat och bor i ett hus med tunna väggar och dragiga fönster. Han är far, men utan barn, har bara skrivandet kvar. Och där släcker berättelsen ner och lämnar sin huvudperson.

Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*