BOKEN: Hellmans lampa – Dikter av Hans Boij

Hellmans lampa. Dikter
av Hans Boij
Författares Bokmaskin, 2017
311 s.

BOKEN. ”Varför har jag skrivit/ den här boken? (Ja, varför – )/ Beror det främst på att jag fortsättningsvis/ fascineras av livet självt, mindre/ på att jag är en av alla dess fångar?”
Så inleds avdelning fyra i Hans Boijs senaste bok, ”Hellmans lampa”, som är opus fyrtionånting. Sedan debuten 1965 har han gett ut något varje år, en diktbok, antologibidrag, teckningar, aforismer och treradiga dikter han kallar för ”Bojiku”.

Den senare utgivningen har skett med hjälp av Författares Bokmaskin, som egentligen är att se som ett redskap som underlättar för dem som vill ge ut på eget förlag.
Bokmaskinen ger en intressant inblick i litteraturens brokighet och egensinnighet, nu gynnad av en teknik som gör den lätt att publicera.

Hans Boij är produktiv som få. ”Hellmans lampa” går på dryga 300 sidor. Den är lanserad som ”Dikter” och den börjar också så, men flyter alltmer ut i reflektioner om snart sagt allting, i minnen och infall.

Några sidor är vikta för tänkta repliker av kända människor, till exempel Gösta Boman, Pernilla Wahlgren, Sickan Carlsson, Saddam Hussein.

Just det inslaget ställer jag mig frågande till, men många gånger är texten skarp och träffande, bjuder på oväntade turneringar eller avväpnande självironi. Allt duger som stoff: barndomsminnen, ett godtyckligt föremål, kändisar, filosofer, politiker, Finland.

Boij är född 1939 och kommer från Vasa, men har bott i Stockholm sedan 1960. Stockholm är givetvis också motiv för diktningen.
Och liksom för många som flyttat västerut är det gamla hemlandet, som det är och som man minns det, ofta närvarande.

”Hellmans lampa” är en vansinnigt pratsam bok. Och det finns något tilltalande i det dödsföraktande projektet att täcka in allting med text och dikt.
Men dikten upphör liksom i protest att vara dikt när den blir kommentar. Ganska ofta får den ta upp kampen mot det osovrades princip.

Men det är också svårt att låta bli att av och till ryckas med. Man tänker sig också svadan kunde göra sig som glödande maratonperformans där publiken har frihet att röra sig inom och utom hörhåll efter eget intresse och behag.

Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*