Boken: Gång av Metha Skog

Tid och rörelse. Diktsamlingen ”Gång” är Metha Skogs åttonde bok, och den tredje hon ger ut på Ellips, ett förlag hon varit med om att grunda.

Gång
av Metha Skog
Omslag och layout av författaren
Ellips förlag, 2017
89 s.

Tidens gång är ett stort tema i Metha Skogs nya diktsamling. Den heter också kort och gott ”Gång” och bokstäverna krokar i varandra på omslaget, där de är uppställda vertikalt. Författaren har själv gjort bilden, så det är grundligt uttänkt.
Den här rörelsen är bekant från tidigare. Metha Skogs senaste bok som kom ut för två år sedan hette ”Från vilken höjd faller mörkret”. Den titeln avslöjar en fäbless för att dissekera språkbilder som funnits från början och som också tar en viss plats i den nya samlingen.

I den tidigare samlingen fanns en vagt infattad men identifierbar historia, den handlade om främlingskap (och om hemlängtan) och gestaltades i ett framglimtande emigrantöde. Nu får man reda sig utan alltför många konkreta förankringar, i alla fall om man behöver kontakt med mänskliga subjekt.
Jag tänker mig denna samlings subjekt som ett generellt reflekterande jag, som rör sig genom tiden. Den första dikten refererar till nyfödda: ”Spädbarn ännu outspädda/ med samtid …”. Den allra sista texten skissar en solnedgång. Någon rider mot den – det finns ett uns humor som samlas upp här. Bilderna är konkreta, mellan sig har de spänt ut en tråd av tid.

En ledtråd, tänkte jag säga, för ordens och ordkonstruktionernas bokstavliga associationer smittar lätt, det är på gott och ont. Språket är en stark ström som lätt får en på drift, avvikelser alltid sker från kursen, mening och betydelser inte är något en gång givet och alltid desamma. Man behöver inte vara en hemskt rutinerad läsare eller skribent för att inse det.
Men som läsare måste man ändå kunna orientera sig hjälpligt. Språkbilder som blixtrar till men liksom bara blir vithet och töms på mening, eller beskriver något som inte hänt (”ovikta hundöron”, ”av mig ofödda barn”), kan få en på alerten men kan också verka frustrerande.

Samlingen är indelad i sekvenser av varierande längd. De är inte avgränsade av nya överskrifter utan av blanka sidor, som markerar en paus där de förekommer, om inte annat. De är fyra eller fem, beroende på om man räknar med den sista texten, som är uppställd i spegelformat också grafiskt. Men den kan också tolkas som en visuell sista gest, en väg ut ur samlingen.
Sidinnehållet är genomtänkt layoutat i minsta detalj. Metha Skog har också skött det visuella uppdraget på Ellips förlag ända sedan början, alla omslag brukar åstadkomma ett sofistikerat samspel med texten. Omslaget till hennes egen aktuella bok har också ett meddelande under ytan, tittar man noga syns ett notblad på diagonalen under boktiteln.

Det stämmer väl överens med en läsupplevelse, man tänker att dikterna kunde sjungas. Sången är ju så nära ordens materialitet som det bara går, den kan samtidigt upprätthålla en känsla. Läst som libretto minskar känslan av förvirring inför frånvaron av mer vardagliga aktörer i dikten. Allting skulle kunna läggas i munnen på en enda solist.
Den här solisten kan härbärgera jaget, viet, alla behövliga pronomen och därtill ett överpersonligt reflekterade. I den här berättelsen från vaggan till solnedgången/graven kan man urskilja en livsresa, i minnet eller känslan: den sker i ensamhet och gemenskap, nivåerna är sammanflätade.

Tydligare kan jag inte se temat, meningen är också, tror jag, att tona ner belysningen så att den som går vägen skärper blicken till det yttersta. Resan är förankrad i en omgivning som ger sig till känna i glimtar: lingon på en tuva, lera på stövlar, sängkläder, damm. Metha Skog är en poet som vet värdet och effekten i det visuella.
Ibland är text alltför noga tillrättalagd, man skulle vilja riva upp den! Men enskilda dikter kan också vara oändligt snyggt utförda, som den som jag återger så här: ”Få tystnad att försäga sig//just där den bryts// utan att väsnas// som något osagt// som att // själv be varelse”.

Den innehåller många av de språkliga konststycken som Metha Skog arbetar med. Men citatet är bara halva dikten (på sidan 59). Liksom hopsydd med den, eller kant i kant som en tapetvåd, finns till vänster om dessa rader några till. De fungerar som komplement eller avsidesrepliker till det citerade.
Det är sammantaget sju rader, som också binder dikten i det konkret och rörligt mänskliga, och de sista lyder: ”Som talande bilder innan kameran/ glider mot vattnet som inte östs ur båten/ Till ljuden av handens angelägna rörelser”.

Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*