Boken: En sång ur kylan av Sonja Nordenswan

Tystnad som bryts. I Sonja Nordenswans ”En sång ur kylan” växer en familjeberättelse fram i skuggan av en hemlighet.

En sång ur kylan

av Sonja Nordenswan
Omslag: Ozo Oy
Litorale, 2016
170 sidor

Titeln ”Sånger ur kylan”, som Sonja Nordenswans fjärde roman heter, har en koppling till ”Kalevala”, som citeras några gånger under skildringens gång. Då är det fråga om närkontakt med berätterskan, en drygt åttioårig kvinna, som berättar sin familjs historia.
Kalevalakopplingen antyder ett stort och upphöjt berättande, men också att berättaren är speciell, den som styr. Berättelsen sitter också långt inne. Emma Mossberg som till slut för ordet har tigit i många år.

Emma har fått sitt livs riktning totalt omlagd i en katastrofal eldsvåda. Innan den är hon en vacker åtråvärd dotter i en prästfamilj på landet, nu är hon fult brännskadad. Efter branden blir fadern, den stränge och nyckfulle Nils Ragvaldius sinnesundersökt och dömd till internering på hospital. Emmas bror Carl har också omkommit i samband med branden, under omständigheter ingen gärna talar om.
Emmas mödosamma väg tillbaka till livet går genom berättandet, katten är hennes åhörare. Men mer avgörande än att ha en lyssnare är att hon kunnat rota sig på en ny och tillåtande plats, en ö utanför den irländska kusten, där befolkningen är fri och vild och livnär sig på att destillera whiskey av bästa sort.

Romanupplägget innehåller av nödvändighet tillbakablickar, det pendlar mellan tiden för första världskriget och mitten av 1800-talet, då prästfamiljen först var hel, men sedan splittrades för himlens vindar.
Hur syskonen och mamman klarar sig bildar en egen historia om småstadsliv och affärsverksamhet under det sena 1800-talets Finland. Brodern Victor börjar med två tomma händer, skapar sig en blomstrande verksamhet i Raumo, en stad vars främsta fördel enligt Emma är att den ligger vid havet: därifrån kan man åka om det ges möjlighet.

Intressantast i romanen är tidsbilderna kring familj och affärer. Emmas egen mor var krögardotter, sprithantering som grunden till välstånd är etablerad redan från början. Ibland uppstår värdekollisioner, särskilt om man råkar gifta in sig i en prästsläkt. Men det kan ju också hända att prästen själv är glad i att dricka – det var Emmas far.
Raumo blir ett centrum i romanen, staden finns på läsarens och verklighetens karta. Mer suggestiva är de uppfunna orterna, det lantligt efterblivna pastoratet i det fiktiva Saga, där Emma växer upp, och den vindpinade ön i Atlanten, otillgänglig om vinden är för barsk.

Allt det är gott och väl, men det som på alla plan sätter allt i brand, den förbjudna kärleken, det som ska motivera både till att tystna och att tala, blir i berättelsen bara en liten gnista.
Hur kontrahenterna upplever den i märg och ben får vi inte veta mycket om.
Det är en förlust, för den aspekten skulle göra för historien det som en riktigt välkomponerad mäsk gör för whiskeyn.

Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*