Boken: Den sjungande kratern av Gurli Lindén

Dikter med perspektiv. Gurli Lindéns nya diktsamling kom ut lagom till Nykarleby pride men kommer att ha ett liv länge efter det.

Den sjungande kratern
av Gurli Lindén
Omslag: Paula Lindén
Minimal Förlag
106 s.

Gurli Lindéns nya dikter, samlingen den ”Den sjungande kratern”, kom ut lagom till Prideveckan i Nykarleby. De är utgivna på Minimal förlag, som drivs av Gurli Linden och Eva-Stina Byggmästar, som är hennes poesikollega och livskamrat.

Alla titlar förlaget gett ut är deras egna. Den volym som utkom i fjol innehöll en samling av bägge, läste man från ena hållet hette den ”Den rosa öknen” av Eva-Stina Byggmästar, läste man från andra hållet hette den ”Sandstorm” av Gurli Lindén. Det var en intressant lösning som tillvaratog spänningar och kontraster mellan diktarna.
”Den sjungande kratern” är indelad i olika avdelningar: ”Drottningens återkomst”, ”Scenen”, ”Ismeditation”, ”Blodmånens tid” och ”Källan”. Det går att tänka sig den som en scenföreställning, som en opera, där man själv får föreställa sig tonspråk och tempo.

Det visuella är ganska ofta storvulet och ibland disigt beskrivet, man befinner sig i ett känslans sceneri. Man är i myten, i ett naturlandskap och ett konkret och vardagligt hemma – minst i det sista, men det är inte det minst viktiga.
Titeln ”Den sjungande kratern” är en fras som nämns i en dikt om månen och om en ”Rigoletta” – det är senast där man tänker i operamotiv och -format. Den dikten finns i avsnittet som talar om blodmåne, det vill säga en förmörkelse då jorden skymmer månen och man förstår att den lyser, men den verkar mörk, som blod.

Det finns en stor sinnlighet i allt detta. Det finns också en oavlåtlig rörelse, och en teknik som gör att språket liksom beslöjar, delvis döljer det (eller den) som rör sig, eller låter avståndet till det beskrivna vara väldigt kort eller väldigt långt, så att konturerna är svåra att hålla fast. Beslöjningen kan också vara rent konkret: kläder, mantlar, draperier, brokad böljar fram, är frestande att röra vid. De understryker både en sagoaspekt – där rollen eller förklädnaden har sin givna plats – och en stark intimitet.
Det mest effektiva i en kroppsligt-erotiskt färgad skildring kan ju vara uppskjutandet. Medan man väntar på att få röra huden kan man betrakta, beundra och kanske nudda vid dräkten. Eller åtminstone beskriva den. Det förankrat materiella har också ett budskap: detta finns här, vi finns här.

De som finns med i texten styrs varierande pronomen, hon eller du – och det finns också ett jag fastän själva ordet ganska långt undviks i dikterna: ”Är hos dig/ följer varje rörelse/ över isen// ändå inte där/ åska på avstånd”.
Det är något suggestivt och samtidigt undflyende över de enskilda bilderna, ibland över hela dikter, som nästan kan gå i upplösning inför ens ögon. Jag tänker mig att de gör sig bäst som upplästa, då rytm och tonfall får bli lika viktiga betydelsebärande element som själva orden.

På så sätt blir formen och uttrycket kongenialt med stoffet, lätt att avläsa som en svåruppnåelig kärlek. Själva dramat, med de namngivna akterna följer samma linje. Den sista frasen i samlingen är både vemodig och upplyftande: ” och sången förs över havet”.
Gurli Lindén läste dikterna själv under Nykarleby Pride. Och på försättsbladet står: ”Tillägnad Regnbågsfolket”. Kärlek och sinnlighet är två av huvudingredienserna i dikterna, en tredje är sorg. Jag avläser den (också) som en sorg över att homosexuella så länge fått lov att hålla delar av sina liv i skuggan, i det fördolda. Den kan delas av alla. Men också ur sorgen kommer en kraft.

Det kan uttryckas som i en av de kortare dikterna: ”Smaragdgrön koppar/ trådar i den långa manteln/ ett hjärta/en knytnäve/ sorg tvinnad i varv/ kring skuggan/ ett skratt ur/ det innersta rummet.”

Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*