Boken: 7 av Martina Moliis-Mellberg

Yta och djup. Omslaget till Martina Moliis-Mellbergs andra bok är skapat av Emma Strömberg, och visar havets drama, skum och bränningar. Dikterna för oss också ner på djupet.

7
av Martina Moliis-Mellberg
Omslag: Emma Strömberg
Schildts & Söderströms 2017
114 s.

En framträdande gestalt i Martina Moliis-Mellbergs debutsamling, med den lakoniska titeln ”A”, var undervattensfotografen Costeau, som fick en roll i en iscensättning av besatthet och transformation.

Den nya boken håller sig också till djupa vatten och ett egensinnigt persongalleri. Ibland passerar ett namn och en förankring förbi. Eller så växer galenskapen fram som det enda möjliga svaret på miljön, som i den kanske mest enhetliga diktberättelsen ”Östersjön”, där en person, ensam på en ö, går rätt in i ett upplösningstillstånd.
På ön är själva tiden stadd i upplösning, i varje fall diktjagets uppfattning av den. Eller ”jag”, vem är det? Tilltalet är i du-form, det tillför en mångtydig känsla av prisgivenhet. Tonfallet i berättelsen kan man inte vara alldeles säker på. Är det bryskt som hos en känslokall fångvaktare, eller är det förstående?

Höstens samling heter ”7”. Man brukar tala om de sju haven, men räknar man upp dem brukar sammansättningen variera. I allmänhet är det ett samlingsnamn för alla stora segelbara vatten, särskilt oceanerna.
Martina Moliis-Mellberg förhåller sig självständigt till frasen genom att särskilja bara fem. Förutom ”Östersjön” som är den mittersta avdelningen finns fyra andra hav (och överskrifter): ”Stilla havet”, ”Norra ishavet”, ”Atlanten”, ”Adriatiska havet”.

Faktiska eller mytologiska gestalter skymtar förbi i alla diktberättelserna, som har en egen logik och ofta ett särskilt sätt att använda första person singularis och pluralis. Gränserna blir flytande. Förloppet tangerar mer känsla och tillstånd än story och handling.
Det övergripande havsmotivet blir det ledande. Det handlar om det alltomslutande, det gränslösa, om allt som finns under ytan, om det som bär oss och som kan ta livet av oss. När man närmat sig havet så kan man också se det som bilden av en relation, ett kärleksförhållande.

Som ett eko av ett sådant kan man läsa första avdelningen ”Stilla havet” som handlar om att sänka sig i djupet, kanske försvinna, låta sig ätas upp. Svitens allra första rad – eller motto – är ”Batyskaf Trieste”. Det är namnet på den farkost som kunde nå ända ner i Marianergraven, världshavens djupaste punkt.
Den kunskapen är bra att ha under läsningen, men texten litar på att läsaren själv tar reda på det – vi lever ju i Googles tidevarv, så det går. Men utan den konkreta kopplingen riskerar bilderna att bli otydliga. De flimrande överlappningarna är ju den genomgående estetiken och man måste ha något att hålla i.
”Stilla havet” arbetar sig fram i ett enkelt avskalat språk med korta rader, en teknik som återkommer i ”Atlanten”, som också har en fantasieggande utgångspunkt. ”På stranden sitter Witte”, får vi veta alldeles i början. Han är vår samtida, den ökände Norbert Witte, nöjesfältsdirektör som konkursade både i Europa och i Sydamerika dit han fraktade en del av attraktionerna från sin nöjespark.
Sekvensen om honom, strandsatt på en ö i havet, är ett dramatiskt mellanspel mellan de mer lyriska avsnitten. Och när man kommit så här långt slås man av hur väl samlingen skulle sitta iscensatt i sin helhet (det är svårt att plocka ut bitar att citera som kunde ge stämningen rättvisa), tillexempel som ett suggestivt hörspel. Författaren själv är också en uppläsare av rang, och hon vet vilken avgörande betydelse själva rösten har – hur den bär, hur den kan höjas och sänkas, som batyskafen, undervattensfarkosten.

Den avslutande avdelningen, ”Adriatiska havet” är en dialog mellan de mytologiska gestalterna Andromeda och Aiolos, knutna till hav och vind, den förra kanske mest känd för oss från stjärnhimlen. Uppställningen är dialogisk, men snarare tar man del av två parallella monologer där den böljande attraktionen är ett centrum. Ett annat är det vardagliga plan där man ser personerna som helt jordiska människor som jobbar på en turistort.
Mest storslagen blir i min läsning delen som heter ”Norra ishavet” och som är en fantasi kring Lomonosovryggen, en undervattensbergskedja i Ishavet som fått sitt namn efter vetenskapsmannen Michail Lomonosov som var verksam på 1700-talet och som lade fram avgörande tankar om Arktis och Nordpolen.

Lomonosov stiger in i en expedition av mer tidlös art. Han har nyss sett undervattensbergen, de blir som en förlängning av honom själv: ”Ett mirakel under mig och den hisnande känslan/ av att vara först. Att upptäcka den var att skapa/ den. Föda den. Att upptäcka den var att upptäcka/ mig själv.”
I ”Norra ishavet” överlappar tiderna varandra och den djupaste frågan går givetvis utanför vetenskapen. Vad ska man göra med det man finner i djupet? Den beskriver samtidigt, liksom de övriga avdelningarna i större och mindre grad, vad dikten själv gör. Den rör sig alltid under ytan.

Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*