ÅU 15.03.2018 06:30

Håller medborgainitativen på att stjäla showen i politiken? Är det alltför lätt att i de sociala mediernas tidevarv samla ihop 50 000 namn som behövs för att få en fråga prövad – eller omprövad – i politikens allra heligaste? Blir riksdagen mer sysselsatt av medborgarinitiativ än vad som var meningen då man tog in dem i grundlagen 2012?
Dessa frågor har aktualiserats då riksdagen på kort tid fått ta emot flera nya initiativ, som klarat nålsögat. I söndags, en vecka innan insamlingstiden på sex månader hade löpt ut, gick det senaste intiativet över tröskeln. Över 50 000 undertecknare kräver att andra stadiets utbildning – yrkesskolan och gymnaiset – bör bli avgiftsfri.
Förra veckan överlämnades initiativet om att på nytt bör behandla aktiveringsmodellen för arbetslösa, som godkändes så sent som i december. Och ikväll diskuterar plenum medborgarinitiativet där man vill ändra systemet för tidigare riksdagsledamöters så kallade anpassningspension.
Vissa andra pågående namninamlingar har också goda förutsättningar att nå gränsen. På webbsajten kansalaisaloite.fi, som administreras av justitieministeriet, ser man att förslaget att avskaffa arvs- och gåvoskatten samlat nära 46.000 namn. Två månader återstår ännu.
Mycket stöd rasslar också in för att införa minimikrav för vinterunderhåll av vägar, förhindra vargskador, förbjuda mikroplaster och för kravet att endast yrkespersonal bör ha rätt att hantera fyrverkeripjäser.
Däremot går det sämre för initiativen att förbjuda telefonförsäljning, att arrangera en folkomröstning om vård- och landskapsreformen, att åter ta i bruk infanteriminor, att Finland bör inrätta en grundlagsdomstol och att förbjuda våldsamma, revolutionära organisationer. Dessa, liksom flera tiotals andra pågående namninsamlingar, kommer knappast att nå ända fram.
Det är också så det gått för de flesta hittills. Av totalt 658 avslutade namninsamlingar sedan 2012 har 640 förfallit då de inte klarat gränsen. Det betyder att 97 procent floppat. Av de som lyckats har flera noterats under det senaste året. Det tyder på att sättet att marknadsföra initiativ och samla namn blivit proffsigare.
En bidragande faktor kan också vara att folk insett att medborgarinitiativen faktiskt kan gå igenom. Första gången det hände var i mars 2015 då vi med rösterna 105–92 godkände den jämställda äktenskapslagen, som drevs av Tahdon 2014-kampanjen. Detta initiativ innehar alltjämt rekordet i antalet namn – 166 851. Andra gången var i februari. Då ändrades moderskapslagen så, att ett barn redan vid födseln officiellt kan ha två mammor.
Gemensamt för dessa två frågor är, att regeringen – först den förra, sedan nuvarande – inte av politiska orsaker vågat ta i en fråga, som ändå haft ett klart stöd av medborgaropinionen. Här har medborgarinitiativet alltså tagit över en fråga som en ovillig regering dumpat. Eller kört över regeringen, om man så vill.
En annan kategori av medborgarinitiativ har riksdagen förkastat med klara siffror trots hårt tryck fråm utsidan. Så gick det våren 2015 med förslaget att slopa obligatoriska skolsvenskan. Det föll med 134–48, ett svidande bakslag för både finskhetsförbundet och deras politiska tentakel, sannfinländarna.
Systemet med medborgarinitiativ kommer snart att bli föremål för utvärdering. Man kan jämföra också med andra europeiska länder – det finns ett tiotal – som har ett motsvarande system. På EU-nivån gäller sedan 2011 att minst en miljon EU-medborgare kan föreslå att kommissionen gör ett lagförslag i ett visst ärende.
Frågan man bör ställa sig är förstås: har systemet fungerat som man väntade sig? Och för det andra: vad var det man väntade sig?
Som lagstiftare ser jag själv inga större principiella problem med medborgarinitiativ. De kommer in i en nisch mittemellan regeringspropositioner (cirka 250–300 per år, varierar) och riksdagsledamöternas lagmotioner (150–200 per år, varierar). De utgör en konkret kanal för direktdemokrati i frågor, som det såkallade etablerade politiska systemet av olika skäl inte (ännu) tagit i.
En konsekvens man ändå inte räknade med är det som kallats ”jojo-effekten”: att ett initiativ i en fråga, som avgjorts i riksdagen strax aktualiseras igen i ett nytt initiativ av dem, vilkas åsikt förlorat. Såsom då Aito avioliitto-initiativet samlade 106 000 namn i syfte att omkullkasta den redan godkända lagstiftningen om äktenskap för par av samma kön. Ett ännu nyare exempel gäller aktivitetsmodellen för arbetslösa.
I teorin kan onekligen detta bli en evighetsmaskin, en jo-jo, som inte var tanken. Å andra sidan är 50 000 namn fortsättningsvis 50 000 namn – alltså en hel del. Då är frågan närmast om man i beredningen av grundlagen för tio år sedan helt enkelt inte kunde förutspå hur snabbt och effektivt virtuella löpeldar på webben kommer att kunna mobilisera tiotusentals människor för ett visst ändamål?
Då är den naturliga följdfrågan om man borde höja gränsen till 100.000 namn eller mer för att det inte skall gå inflation på detta instrument? Ja, eller är det tvärtom så att det varken kan eller får gå inflation på folks vilja att engagera sig i samhällsfrågor med de metoder som idag – och inte minst i morgon – står till nätfolkets förfogande?
Stefan Wallin
Riksdagsledamot (SFP), ordförande för riksdagens framtidsutskott
 
Lokala riksdagsledamöter som skriver kolumner i ÅU med jämna mellanrum är Stefan Wallin (SFP), Eeva-Johanna Eloranta (SDP), Li Andersson (VF), Ville Niinistö (De gröna) och Saara-Sofia Sirén (Saml.)

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln