Björn Nalle Öhman går i pension efter att ha varvat ner

Glad pensionär. Björn Nalle Öhman blir pensionerad den 1 december. Det senaste året har han jobbat som församlingspastor i Åbo svenska församling. Foto: Anja Kuusisto

Varningsklockarna ringde men Björn Nalle Öhman ville inte lyssna, hann inte lyssna.

Han jobbade i förmannaställning som kyrkoherde, han var dessutom assessor och kontraktsprost, han hade alltså uppdrag på flera plan och flera orter. Han hade hjälpt många andra sönderstressade, han har arbetshandledarutbildning och en bred livs- och yrkeserfarenhet.

Men nu kunde han inte sova och tiden räckte aldrig till.
– När det gällde en själv var det svårt att stoppa i tid. Jag gick in i väggen, beskriver Öhman händelserna tidig vår 2016.

Sjukskrivningen varade bara ett par månader. Sedan återgick han till jobbet, men började minska på arbetsuppgifterna.

Han talar varmt både om personalvården och om sin arbetsplats, Åbo svenska församling, där det blev möjligt att förändra uppgifterna så att han blev tjänstledig från kyrkoherdeämbetet men på halvtid fortsatte som församlingspastor.
– Jag fick göra det jag trivdes bäst med, och jag får tacka Mia Bäck som är duktig och kompentent och som tog över som kyrkoherde.

Hon blev det som tillförordnad hösten 2016, hon har valts till kyrkoherde i höst och tillträder formellt 1 december. Då blir Nalle Öhman pensionär.

Det är en pensionär som delvis kan fortsätta jobba med det han trivs bäst med, som att ordna retreater, hålla skriftskolor, skriva, ta hand om några förrättningar, sköta trädgården.

Vi sitter vid ett matsalsbord där trädgården syns utanför fönstret och den är påtagligt stor. Mer än vad en familj kan förbruka, säger han, även om här bor ett bärälskande folk.

– Trädgården är ett intresse som kom med Outi, förklarar Öhman.
Han berättar att han är omgift och att frun som jobbar som kyrkvaktmästare i Nagu har flera utbildningar, trädgårdsmästare är en av dem.

Här odlas både själen och träden, tänker jag. För några nyckelord och fraser som återkommer ofta när Öhman talar om den tid vi lever, och det arbetsliv han nu lämnar bakom sig är följande: stressen, digitaliseringen, vad är människan, vad vill människan.

– Det finns en ensidig bild av människan i dag. Det sägs att det här är en tid när människan bara jagar sin egen fördel, men jag har sett också motsatsen. Inte minst i mitt arbete som omsorgspräst vid Kårkulla var det väldigt tydligt.

– Och jag tycker också att det bevisas när folk i enkäter ofta säger sig vara beredda betala mer skatt bara den skulle fördelas rättvist, folk vill ha ett rättvist samhälle. Motsatsen bevisas också av dem som hjälper flyktingar.

– Men samtidigt finns attityden emot flyktingar, attityden där man har glömt att vi själva har behövt och kan behöva hjälp. När jag var ung var solidaritet ett viktigt ord och något man allmänt talade om, nu talar man om egoismen.

Nalle Öhman menar att vi – trots all kunskap vi har – inte alls har kunskap om vart alla förändringar i dagens samhälle leder oss.

Vi vet inte vad digitaliseringen leder till på sikt, och vi har ingen klar bild av vad människans roll ska vara i ett framtida samhälle där många arbetsuppgifter sköts av robotar.

Han ser hur stressen och den accelererande takten i samhället är ett samtalsämne vart man än vänder sig, och hur följden är att det finns en beställning på att stanna upp och lyssna på sig själv, och samtidigt få distans till sig själv, något som också retreaten ger möjlighet till.

– Det finns många andra också än församlingarna som vill svara på det här behovet, en del vill slå mynt av det. Alla har inte råd att betala, så kanske församlingarna då får ta hand om dem.

– Många i dag har svårt med att säga nej på rätt sätt, att dra gränser för vad som hör till en och vad inte. Man tycker att man ska ge och ge, men det är också viktigt att kunna ta emot, vissa måste lära sig det. Det är ofta de duktiga som bränner sig, de som har höga prestationskrav.

Förändringen har blivit det nya normala; en ständig förändring i arbetsuppgifter, uppdaterade program, förändringar i organisationsstrukturer, förändrade familjebildningar, arbetsgemenskaper.

Förändringar kan definitivt vara positiva också och under sina år som kyrkoherde i ÅSF jobbade Öhman också med sådana. Vi talar en stund om en specifik sådan, nämligen skapandet av barnhörnan i domkyrkan.

– Vi hade länge haft en tradition som gjorde att barnfamiljer inte kände sig bekväma i kyrkan. Numera finns barnhörnan med möjligheter att rita och leka, och så finns där församlingens barnledare eller andra som tar hand om barnen så föräldrarna kan delta i gudstjänsten, Men sedan kan hela familjen ta del av nattvarden, till exempel.

I det här hemmet är barnbarnen välkomna gäster även om leksakerna jag nu ser på golvet tillhör hunden Sera, en treårig charmerande dam, utan stamtavla men med ett münsterländerutseende.

När vi slår oss ner för en kopp kaffe har jag fått Snusmumrikens mugg och muggen med Mumintrollet tillhör värden.
– Den passar mig bra, säger Nalle Öhman, Mumintrollet har väldigt brått på den muggen, han hinner aldrig stanna upp.
Men nu slår han sig ner. Och han har många kloka tankar att förmedla.

Björn Nalle Öhman

  • Aktuell som: Kyrkoherde för Åbo svenska församling som går i pension den 1 december. Har det senaste året jobbat deltid som församlingspastor och varit tjänstledig från kyrkoherdejobbet.
  • Bakgrund: Valdes till kyrkoherde i Åbo 2012. Jobbade innan det länge som omsorgspräst vid Kårkulla, åren 1990-2012. Doktorerade 2008. Första prästjobbet fanns i Iniö, där bodde familjen åren 1981-1990 då barnen var små.
  • Bor: I Pargas sedan 1990, född och uppvuxen i Borgå.
  • Familj: Nyfamiljen sedan ett par år tillbaka består av frun Outi och hunden Sera. Har tre vuxna barn, Samuel, Sara och Hannes, och sex barnbarn.
  • Fritidsintressen: Barnbarnen, musiken, trädgården. Trädgården är ett stort projekt som bara blir större, med körsbärsträd, äppelträd, päronträd och plommonträd, hallon-, aronia-, havtorn och söta rönnbärsbuskar. Bärtry är ett nytt försök. Örtträdgården växer också.
  • Favoritcitat eller -ställe i Bibeln: Den gyllene regeln om att älska sin nästa såsom sig själv, och Gud över allt. Och att inse att det är samma sak.

 

På resa till Athosberget

I oktober i år deltog Nalle Öhman i en resa tillsammans med tre andra finländare till den grekiska ”munkrepubliken” Athos, ett berg på en halvö i Grekland. På Athos finns 20 östortodoxa kloster och den är en autonom stat under Grekland. Endast munkar får bo på Athos och i dag bor där ungefär 1 500 män. Kvinnor tillåts alltså inte ens besöka ön.

– Det är en annorlunda värld, säger Öhman. De tillåter endast tio protestantiska besökare i taget så det är lite speciellt. Man måste få ett rekommendationsbrev av biskop Ambrosius och sedan ansöker man om visum och kloster att bo på.
– Det blir som en pilgrimsvandring på samma gång, man vandrar från ett kloster till följande. Man deltar i liturgin och måltiderna.

En del av munkarna lever avskilt i egna hus som eremiter. Där målar någon munk ikoner, en annan har en trädgård och så vidare.
– Man kan tala med munkar som man känner. En av dem vi träffade var från Finland och berättade om klosterlivet där. Men egentligen är det tystnaden som gäller under måltider och vandringar. Många besökare hade visserligen nog mobiler med sig, liksom det var vanligt att se munkar använda dem.

Det som gjorde det starkaste intrycket på Öhman blev den liturgiska sången.
– Den var så mäktig.

Att vistas på Athos är ett avbrott och en slags retreat – något sådant som många i dag upplever att de behöver.
– Luther var avvisande eller kritisk mot kloster, konstaterar Öhman. Men det finns något i klosterlivet som påminner om de här avbrotten vi behöver, vi behöver bara hitta dem i vår vardag också, det som ger oss kraft att orka med vardagen.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*