Aura å låter sin historia flyta upp – och lär arbetare att simma

Aurajoella – tarina rautakourista ja perhosista
Manus: Eeva Siivonen
Regi: Timo Väntsi
Scenografi: Jouni Järvenpää
Dräkter: Essi Kotaviita
Musiker: Harri -Tapio Siivonen, Jukka Lehtinen
I rollerna: Tuula Amberla, Oskari Ellilä, Pasi Lappalainen, Helena Markku, Maija Westerholm.
Föreställningar på Forum Marinum 16-27.8
Produktion:Tehdasteatteri

När Tehdasteatteri kastar sig in i sommarteatersvängen för första gången åstadkommer man en liten pärla.

Utgångspunkten är Aura å, som ju är granne med teatern, men man spelar på andra sidan, på Görans terrass vid Forum Marinum. ”Aurajoella” visades några gånger i juni och har en andra spelperiod i senare augusti, fram till 27.8.

Stoffet kommer från historien kring ån för drygt hundra år sen när industrierna sög åt sig folk som stora magneter. Jobb fanns, men också många som ville ha dem, och lönerna var inget att hurra för. ”Tarina rautakourista ja perhosista” är undertiteln på pjäsen som heter ”Aurajoella” efter en känd arbetarsång med ord av Arvid Nisunen. ”Rautakourat” syftar på varvsarbetarna.

Sångerna har en framträdande roll, men inte som enskilda nummer utan mer organiskt framodlade ur människoödena. Och för att slippa all frestelse till nostalgi har man byggt in musik från våra dagar. Till exempel ”Viettelyksen vaunu” känner man igen från bandet Liikkuvat lapsets produktion.

Och frontfiguren Tuula Amberla är med på scenen nu, som sångerska och skådespelerska.
Amberla är till exempel Niämiskä, en amper kvinna som hyr ut rum – om man kan kalla det rum om man får sova bredvid slaskämbaret – till dem som behöver. Toivo (Oskari Ellilä) kommer till stan för att söka jobb, glädjen vet inga gränser när han får ett. Toivo blir en i arbetsgänget, han metar på fritiden och ägnar sig åt båtliv. Arbetarna bygger flytetyg av vad de kan hitta, lever ut en efterlängtad frihet på Erstan.

Andra arbetsplatser finns förstås också, Juselius skjortfabrik, till exempel. Där ordnades den första kvinnoinitierade strejken i Finland. Överlag är de kollektiva scenerna är höjdpunkter. Fem skådespelare gestaltar både arbetare och maskiner, ibland är gränsen svår att se.

Det är sceniskt, kroppsligt effektivt, man tar mycket i varandra. Utom när det gäller kärleksparet, Toivo och Lempi (Helena Markku), som visar hur berörda de blir genom att länge bara röra vid luften kring varandra. Det är ett lätt och vackert grepp av regissören Timo Väntsi, som är lyhörd för var i manuset man bör ändra ton och tempo. Men texten, av Eeva Siivonen, försjunker inte heller i sentimentalitet eller hembygdsromantik.

De etnografiska detaljerna får dra snabbt förbi. Fylleslagsmålet efter äventyret med mäsktunnan man köpt på bryggeriet är fort över. Reetta (Maija Westerholm) suktar efter respektabelt giftermål, några barn hinner hon få medan hon väntar. Taisto (Pasi Lappalainen) sitter ett tag på Kakola för agitation, förstår man.

Manuset tangerar också spektakulära och tragiska händelser, som den plötsliga sommarstormen som fick många småbåtar att förlisa utanför Åbo. Lempi är i upplösningstillstånd, hon väntar på sin fästman. Och föreställningen ”Aurajoella”, som vill transportera uthållighet och en oförstörbar livslust över decennierna fram till oss, tillåter inte att paret skiljs åt så definitivt. ”Mää oppisin uimaan!” flämtar Toivo, med den speciellt aboensiska verbformen ledigt på tungan. Historien lär en simma.

Kontaktytan till stoffet sitter också i spellokalen. Publiken behöver bara vända lite på huvudet så ser man ån, fast nu i modern kontext, med nybyggda bostäder och människor som joggar förbi. Ibland tittar någon nyfiket tillbaka.

Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi

Var först att kommentera

Kommentarer

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*