ÅU på rälsen: Tapeter för Meryl Streep-film, järnvägshistoria och god mat i Toijala

Längs gatan med många caféer Toijala, stopp nummer tre på ÅU:s reportageresa. Pauli Vehmaa och Kari Sipilä njuter av en stunds paus. Vehmaa är ortsbo. De rekommenderar som många andra sevärdheterna tapeetmuseet och järnvägsmuseet. Foton: Annina Suominen

Åbo har en stark konkurrent i kategorin ”staden med den fulaste tågstationen av alla” – Toijala.

I halvsovande tillstånd i tåget lägger man kanske inte märke till den. Fullt vaken gör man det. Varför en mörkbrun tegelbyggnad?

Men vi lever med det och tar oss in mot stan.

Dagens första stopp är tapetmuseet. Det, samt järnvägsmuseet, är de två sevärdheter som alla jag träffar i dag rekommenderar för turister.

Jag ser inte ingången där jag parkerar bilen och vandrar därför fel väg runt det massiva, slitna trähuset.
Runt kröken flyter Nahkialanjoki som utmynnar i sjön med samma namn. Här finns ett avkopplande promenadstråk och en del av Näkymä 2018-utställningen som ordnas på orten för sjätte gången i år.

Jag passerar en tegelbyggnad med taket och största delen av väggarna bortrivna. Bakom den finns ytterligare en byggnad.
Några skogsdjur stirrar på mig från väggen.

Tursamt nog håller de rosa hjärtan i sina tassar.

Målningarna, också de en del av utställningen, fascinerar också två asiatiska kvinnor som plötsligt dyker upp bakom mig. En stund står vi tysta bredvid varandra, sedan försöker jag inleda en konversation, men det leder bara till att kvinnorna försvinner lika kvickt som de dök upp.

Imponerande konst. Näkymä-utställningen i Toijala återkommer varje sommar, och de olika verken är minst sagt speciella.

På andra sidan ån går en äldre man med en rygg som påminner om Harry Potters när Voldemort tvingar honom att buga.
Han stannar och står stilla ett tag, samtidigt som han gestikulerar för sig själv. Sedan fortsätter han i maklig takt.

Till sist hittar jag museets dörr som är öppen. En vit planka blockerar öppningen.

På väggen står en uppmaning om att ringa ett visst telefonnummer om man har frågor. Jag ringer, och får bekräftelse på att det är okej att gå in.

Kanske är det den kvävande hettan som spökar, kanske är det den underbara tystnaden. Men jag känner mig välkommen.
De två plastiga arbetsklädda dockorna i människostorlek som stirrar tomt ut i luften har knappast med saken att göra.

Dockorna visar hur fabriksarbetarna såg ut när tapetfabriken grundades, år 1930. Mannen som vaktar den gamla tapetpressen – museets allra första, tillverkad i slutet av 1800-talet i Dresden, Tyskland – i all evighet framöver ser både smutsig och uttråkad ut.

Det är stor skillnad på dockorna och de verkliga människorna som figurerar på ett förstorat fotografi på väggen. De ser stolta och lyckliga ut.

Familjebolaget Pihlgren ja Ritola är fortfarande verksamma med sin tapetfabrik, som ligger i byggnaden intill museet.

De gör tapeter med en unik, nästan 200 år gammal tryckteknik som kallas rotationsteknik. De har egna mönster, men gör även tapeter som designats av bland annat Rut Bryk, Yki Nummi, Erik Bruun, Lisa Johansson-Papen, Birger Kaipiainen och Annikki och Ilmari Tapiovaara.

En orsak till att tapetfabriken grundades just här kan vara de goda kommunikationerna med Valkeakoski vars pappersfabrik grundades redan på 1800-talet.

– Därifrån kom allt papper förr, säger Sofia Welling som jobbar vid fabriken.
Hon svarade i telefon tidigare och berättar att museet har få gäster, men oftast åtminstone någon varje dag under sommaren.

I tapetmuseet. Bolaget Pihlgren ja Ritola gör fortfarande tapeter med den unika, nästan 200 år gammal trycktekniken som kallas rotationsteknik. De driver också tapetmuseet med historia över dess verksamhet. Sofia Welling jobbar i fabriken och visar här upp en av de rullar med mönster som har använts tidigare.

Welling berättar att deras äldsta tapeter görs för hand av tyg som andas och passar speciellt bra till äldre hus, exempelvis herrgårdar.

Tapeterna köps av privatpersoner, och exporteras utomlands, mest till Centraleuropa. De har även använts i flera filmer.
De mest kända är kanske finska ”Okänd Soldat” och ”Florence Foster Jenkins” (från år 2016 med Meryl Streep och Hugh Grant).

I höst kommer tapeter från tapetfabriken att synas i ”Christopher Robin”, en film baserad på böckerna om Nalle Puh.

Vi kikar in i den öde fabriken, vars personal har semester just nu. Hit brukar turisterna inte ha tillträde, men det är möjligt att ordna ifall någon är nyfiken.

Welling visar den tiotals meter långa delen där tapeterna brukar hänga på tork. Utrymmet visar att det är frågan om en rätt stor produktion.

I ett hörn står några färgpytsar med röd och blå färg.
– De koboltblåa och de klarröda färgerna är våra signaturfärger, säger Welling.

Jag lämnar tapetmuseet med en känsla av att jag vill komma tillbaka.

Kombinerat med Näkymä-utställningen, det fina vädret samt ett besök till tapetfabrikens butik som ligger några hundra meter bort är det en lagom kulturellt ansträngande och intressant upplevelse.

Magen skriker efter mat och jag styr kosan mot centrum. Till skillnad från Loimaa och Humppila har Toijala en tydlig kärna – eller åtminstone känns det så för den som besöker staden.

Det är aningen knepigt att svänga rätt på båda sidorna om bron som korsar tågspåren.
Gps:n säger en sak, verkligheten en annan. Det går bra senare på dagen, men just nu är jag så hungrig att jag lämnar den kvava bilen och går till centrum.

Jag har läst på sociala medier att Toijala är en trevlig stad att bo i eftersom allt är på gångavstånd – både större livsmedelsaffärer och restauranger, caféer samt barer.

Det visar sig stämma. Det är en liten ort, men det känns som om alla får rum här.

Jag väljer en restaurang endast eftersom den har den trevligaste uteterassen.
Personalen är trevlig den också och upplyser mig genast om att den stekta strömmingen nästan är slut, men att den ersätts med fiskbullar.

Inte kanske det jag tänkte mig, men okej, det är buffé med ovanligt färska och välsmakande grönsaker – och en låda med färska ananasskivor.

Ett glatt och rejält förfriskat damgäng klampar in.
– Öl tar vi väl till lunchen, ropar den ena.
Jag roffar hastigt åt mig de finaste strömmingarna som finns kvar.

Sedan bänkar jag mig utomhus och iakttar gatan och människorna. Uteserveringarna fylls inte helt, men visst strömmar lunchgästerna till även här.
Plötsligt ser jag mannen med den böjda ryggen igen. Den här gången går han snabbare och svetten läcker igenom den ljusblåa t-skjortan.

Oansenlig byggnad. Men inuti ryms flera tåg och mängder av historia.

En kvart senare är jag mätt och går tillbaka mot bilen. Jag passerar ett skränigt gäng vid en bänk och korsar kvickt gatan.
Där träffar jag Pauli Vehmaa och Kari Sipilä.

Vehmaa har flyttat hit från Tavastehus medan Sipilä är och förblir Helsingforsbo.
– En liten by, är Vehmaas beskrivning av Ackas.

Varför flyttade du hit?
– Ja, varför, undrar också Sipilä och skrattar.
Vehmaa svarar att det var för jobbets skull.

Båda två skrattar när jag frågar vilka sevärdheter de rekommenderar och säger som så många andra i dag; tapetmuseet och järnvägsmuseet.

– Eller gå bara direkt till tågstationen, skojar Sipilä.
Någon favoritrestaurang har männen inte men kommer ofta till bageriet där de nu sitter och dricker kaffe.

Det tar inte ens en halvtimme att köra till Tavastehus från Toijala, så särskilt dramatisk är en flytt hit kanske inte.
Det tycker åtminstone inte Lilli Laine som har gjort precis det.

Även hon kallar Toijala en liten by, men en trevlig sådan.
Laine sommarjobbar med att sälja jordgubbar från en närliggande odling samt buskblåbär.
Det rödvita plasttacket ramar vackert in försäljningsplatsen – och ger skugga en het dag som denna.
– Jag rekommenderar att du går till stranden vid Varrasniemi, säger hon.

Strandliv är inte på dagens schema, men kunde gärna vara det.

Så är det åtminstone för Aleksi Heinonen och Henna Tuominen som tänker promenera dit, vilket tar ungefär 20 minuter.
Båda är uppvuxna i Ackas men Tuominen har just flyttat till Tammerfors för att jobba på en videouthyrningsfirma.
Heinonen är kvar i Ackas och för tillfället arbetslös.

Han hyllar möjligheterna till idrott.
– De har just byggt klart två fotbollsplaner och bakom biblioteket ska det byggas en skatepark.

Ska gå till stranden. Aleksi Heinonen och Henna Tuominen trivs båda i Toijala, men Tuominen har flyttat till Tammerfors för jobb. Heinonen gillar att det finns många möjligheter till att idrotta i Toijala.

Jag lämnar Toijala. Orten ligger ett stenkast från motorvägen som går raka vägen till Helsingfors och Tammerfors. Järnvägsmuseet, som ligger invid tågstationen, är väl värt ett besök liksom tapetmuseet och promenaden längs Nahkialanjoki.

Tågstationen i Toijala.

Kombinerat med trevliga människor och god mat blir det här ett fint utflyktsmål där det är lättare att hitta sevärdheter än i både Loimaa och Humppila.

Läs de tidigare reportagen här!

Toijala
En före detta stad i landskapet Birkaland.
Har cirka 8000 invånare. Toijala uppstod kring järnvägsknutpunkten mellan Åbo-Toijala-banan och huvudbanan Helsingfors-Tammerfors.
Toijala stad och Viiala kommun upphörde den 1 januari 2007. De slogs samman till staden Ackas.

Åbos gamla tågstation. Den här billden och många andra kan man se i järnvägsmuseet.

LÄS OCKSÅ: Ipeka i Toijala exporterar världen runt

Kommentaren: Nästa steg är öst

En kommentar

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*