Förflytta dig till innehållet

Att berätta om verkligheten

Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

Jag tänkte skriva att verkligheten fascinerar mig, men jag menar det inte.
Verklighetsbaserade berättelser däremot ger en känsla av att glo in genom fönster hos någon man inte ska glo in hos.
Och jag är inte ensam om detta tjuvtittande, dokusåpor och sociala medier är ett exempel på just det. I flödet får man läsa facebook uppdateringar om vänner och bekanta som delar med sig av sin dag, semesterresa, matportioner och vad som helst som de vill strö omkring sig, ett verklighetsbaserat minidrama i fb-statusform.
 
Samtidigt är den fönsterglugg som jag får titta in genom tämligen vinklad precis som vilken annan berättelse som helst när den gör anspråk på att berätta någon form av sanning. Vad är det som läggs ut i flödet, vilken historia får synlighet? Vad vill man berätta om sig själv?
Naturligtvis är det inte bara Facebook som är spännande utan också fiktionen eller snarast faktionen, den historia som görs på basis av sådant som hänt på riktigt men ändå helst berättad, gärna i romanform.
 
Faktionen är som ett recept: en del fiktion, en del verklighet, rör om och servera, eftersom det har historiskt värde så känns det nästan alltid lite varmt vid serveringen. Det blir en berättelse som dels vill berättas, dels vill ge något utöver själva händelsen.
Eftertanken och överblicken gör att man kan lägga in något annat än endast fakta, det är tolkningen från i dag, hur känner jag inför den verklighet som varit eller konkretare: Hur var det att vara människa då?
 
Jag läser Lena Einhorns böcker först Siri (2011), sedan Blekingegatan 22 (2013) Den första handlar om August Strindbergs hustru Siri och hur hon levde med och på många sätt också utan honom, den andra om Greta Garbos väg mot en av filmvärldens största kvinnliga stjärnor. Jag får lust att se filmer med Garbo. Gestaltningen av deras utsatthet och ensamhet drabbar mig. Mitt i att vara på något vis i berömmelse, på gott och ont, är det hur deras känslor får breda ut sig som ger mig den där fönsteröppningen in i deras liv.
 
Vad som är sant och vad som inte är det spelar ingen större roll. Händelser som berättas påverkas av att de berättas. En viss vinkling är det i vilket medium som helst och som läsare får jag fundera på varför den här berättelsen berättas så här, oberoende om det är på facebook eller i faktion. Så verkligheten fascinerar mig för att den tränger sig på och vill bli berättad.
 
Mia Franck
Skribenten är FD och författare, bosatt i Åbo

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter