Asylpolitiken har helt tydligt skärpts, men ansvaret för den förändring som skett är det ingen som vill bära.

Förra veckan publicerade Yle nyheten om Ali, som fått avslag på sin asylansökan i Finland och mördats bara några veckor efter att han återvänt till Bagdad. Alis tragiska öde och debatten som förts kring vem som bär skulden för det som hänt belyser de problem som den finländska asylpolitiken för tillfället lider av.

Den första frågan som Alis tragiska öde väcker är huruvida man verkligen kan lita på att den finländska rättsstaten fungerar som den ska. Med undantag för de små grupper som propagerar för att stänga gränserna helt, är en överväldigande majoritet av finländarna av den åsikten, att asyllagstiftningen och rättsprocesserna bör fungera så, att de som är i behov av skydd även får det.
För tillfället förverkligas inte denna princip. Att Yle alls fick reda på vad som hänt Ali var egentligen en slump, i och med att man intervjuat honom tidigare då han ännu var i Finland. Det finns antagligen massor av fler historier som hans, som vi inte känner till.

Migrationsverket kommenterade Alis fall med ett pressmeddelande där man skrev att man inte kan bära ansvar för vad som sker asylsökande efter att de skickats tillbaka, om de finländska myndigheterna kommit till den slutsatsen att det inte finns risk att den som utvisas kan råka i livsfara eller bli utsatt för tortyr eller inhuman behandling (non-refoulement-regeln).

Detta är ett konstigt cirkelargument. Nonrefoulement-förbudet betyder uttryckligen att Migrationsverket har en skyldighet att utvärdera omständigheterna i den asylsökandes hemland. Om det finns en reell risk att en person kan råka i livsfara eller bli utsatt för tortyr eller annan inhuman behandling, får man inte skicka tillbaka personen. Förbudet är kategoriskt, och en av grundprinciperna inom flyktingrätten.
När det då framkommer att en person som fått avslag på sin asylansökan och blivit tillbakaskickad faktiskt har blivit mördad, betyder det att de finländska myndigheterna gjort fel bedömning. Därför är Alis tragedi ytterligare ett fall som urholkar folks tro på den finländska asylpolitiken. Ytterligare ett bevis på hur den finländska asylpolitikens trovärdighet har minskat är det faktum att en fransk domstol stoppade utvisningen av en irakisk asylsökande till Finland, med hänvisningen till att risken för utvisning till Irak var så stor.

Med tanke på att myndigheternas bedömning slagit fel på ett så här tragiskt sätt, är det sätt på vilket ministern och Migrationsverket bollade ansvaret mellan varandra en skandal. Inrikesminister Kai Mykkänen menar att politiker inte är ansvariga för enskilda fall medan Migrationsverket menar att de inte är ansvariga för asylpolitiken. Så har debatten sett ut i Finland under hela denna regeringsperiod. Asylpolitiken har helt tydligt skärpts, men ansvaret för den förändring som skett är det ingen som vill bära.
Åtstramningen av linjen har skett genom de lagändringar som godkänts i riksdagen, som avskaffandet av ”humanitärt skydd” som skyddsgrund i utlänningslagen samt de skärpta kriterierna för familjeåterförening. Den reform av rättshjälpen som gjordes har försämrat kvaliteten på den rättshjälp som ges, och Migrationsverket har även tillämpat en strikt tolkning av lagen, och använder sig bland annat av ”intern flykt” som ett sätt att kringgå nonrefoulement-förbudet.
Den sammanlagda summan av alla dessa enskilda reformer, beslut och tolkningar är det sorgliga tillstånd som den finländska asylpolitiken idag är i. Det är en ren skandal att ingen ansvarig är beredd att bära det ansvar man har.

Så här kan det inte fortsätta.

Lokala riksdagsledamöter som skriver kolumner i ÅU med jämna mellanrum är Stefan Wallin (SFP), Eeva-Johanna Eloranta (SDP), Li Andersson (VF), Ville Niinistö (De gröna) och Saara-Sofia Sirén (Saml.)

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*