Är vår identitet beroende av en by eller stad, eller kan man kalla sig finlandssvensk finländare och europé?

Det finns inte så många 14-åringar här i dag, sa Folke Öhman när han talade vid ett seminarium om identitet, hembygd och kulturarv i Pargas förra veckan.

Nej, det var inte åhörare under 20 som fyllde salen, men att salen i Pargas hembygdsmuseum var så gott som full en vardagskväll – det betydde 40 personer – var ett gott betyg, och för egen del noterade jag att medelåldern ändå inte var så hög som jag hade trott.

Identitets- och hembygdsfrågor intresserar och vad gäller Pargas hembygdsförenings jubileumsprogram var inte kvällen något undantag.

Det har varit bra publiktillströmning på allt som ordnats under året fick jag veta.

Före detta stadsdirektören Öhman var ett dragplåster den kvällen, det var första gången på de snart fem åren han har varit pensionär som han uttalade sig offentligt så här.

Det där med 14-åringarna hade att göra med att han sa att rötterna, ursprunget, oftast intresserar folk mer högre upp i åldern. Men, konstaterade han, identitetsfrågor har varit mycket aktuella den senaste tiden, överallt i Europa faktiskt.

Är det nationalstaten som är viktigast eller det gemensamma Europa, det är frågor på en politisk nivå som inte debatten i Pargas hembygdsmuseum stannade upp vid.

Men Öhman drog smidigt parallellerna mellan ett exkluderande tankemönster i Europa, och exkluderande på ett lokalt eller regionalt plan.

Det är sådant vi ska akta oss för, sa Öhman, om det så gäller inflyttare, nya människor på hemorten, eller dem som kommer från en annan kultur. De ska välkomnas, inte utestängas, betonade han.

Den med starka rötter i Åboland kan då i stället vara den som förmedlar kunskapen om kulturarvet vidare, som berättar om hur åbolänningar har levt förr, hur samhället är uppbyggt är i dag, om skillnaden mellan administrativa lösningar och ortsnamn.

Öhman avslöjade sin egen hemvist. Han är en åbolänning från Åbolands södra skärgård.

Är han ute och reser långt bort är det då ingen idé att kalla sig Granvikbo eller Pargasbo, sa han, då kan han kalla sig finländare eller finlandssvensk.

Sen blir det lite mer omständligt om inte den som frågar vet att det finns finlandssvenskar, och så är hans fru från Norge och…

Så där är det i praktiken. Vår identitet måste inte vara entydig, vi får ha flera hemadresser eller starka band till flera orter.

När seminariekvällen skulle avrundas tog en nyligen inflyttad finskspråkig person i publiken till orda:

Tack, sa hon, tack för att den här orten och ortsborna tagit emot mig så väl.

Just i den stunden var vi väl alla stolta Pargasbor.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*