Är fiktion sant?

Opinionsnämnden för massmedier fyller 50 år och efterlyser ansvarsfull journalism. Särskilt påminner man medier att använda fakta, nu när man kan läsa falska nyheter. Som en flitig tidningsskribent började jag tänka på skillnaden mellan fakta och fiktion.

Min barndomsvän gav mig Torgny Lindgrens bok Pölsan. Jag fick boken eftersom den gällde skrivandets fröjder och plågor. Vännen min älskar själv också att skriva och arbeta med konstnärliga och fiktiva ärenden.

I boken Pölsan har skribenten – författarens alter ego – under åratal skrivit texter till en tidning. Som 54 år gammal började han skriva en sägen om en hemlighetsfull man. Då fick han ett brev av chefredaktören, som skriver att tidningens uppgift är att dela kunskap och upplysning. Texterna måste motsvara verkligheten och vara autentiska, men att dessa texter är fiktiva och påhittade.

Chefredaktören slutar sitt brev: Ni kan inte skriva ett ord mer till min tidning. Hoppas ni lider nu lika mycket som jag. Vi kunde också lagsöka de skrivararvoden vi betalt till er.

Detta känns bekant. Även mina texter har avslagits, inte så totalt men på liknande grunder. En fiktiv sägen om homosexualitet är inte sannolik på det område jag har placerat det, och i alla fall skall det inte publiceras. Och en annan sägen, vars verkliga händelser har bakgrunder annars, är allt för sann i den omgivning där tidningen publiceras. Den berättar liksom verklighet om människornas privatliv. Det passar inte. Fiktion kommer fakta för nära.

Pölsan – bokens man – fortsätter att skriva sin berättelse ända till 107 års ålder.

På sätt och vis är Pölsan en bok om att skriva. Då efter 53 år – har chefredaktören redan lidit. Och snart dör också skribenten på ålderdomshemmet. Innan dess tar kommunen alla nödiga skrivmedel från honom av ekonomiska skäl. Kommunen har inte kunnat sälja hans texter till förlaget.

Pölsan intar mig, fast jag inte förstår allt. Men det är ett faktum, att sällan har jag njutit av en bok så fysiskt. Jag vill identifiera mig med skrivargestalten, som under ett halvt sekel skrev en fiktion om skrivande. Men ett faktum är att Torgny Lindgren har skrivit Pölsan, och säkert har tusentals människor läst den och njutit av den – fast det är en fiktion.

När jag läst Pölsan, fick jag med en klump i halsen läsa nekrologen i Turun Sanomat om Torgny Lindgren och snart därefter en värdering av hans bok Klingsor. Jag spatserade till biblioteket och läste Klingsor. Boken berättade om en bildkonstnär. Och huvudpersonen gjorde slutsatsen, att ett föremål av dött material lever. Det är ett faktum. Det lever bara långsammare – och längre.

Bildkonstnären Klingsor blir också lemlästad av en auktoritet liksom skribenten i Pölsan. I tidningen är bara fakta värda att publiceras, men Torgny Lindgren påstår att fiktioner är eller kan vara fakta. I Klingsor finns det utom realistisk konst också t.ex. kubism, impressionism och symbolism.

Leo Lindstedt

Skribenten är inte konstkännare, utan njuter av konst

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*