Äppeltider och kalla stengolv, hösten knackar på

Att stanna flera månader i ett annat land är på många sätt intressant och nyttigt.

Årstiderna börjar växla och man har blivit en del av allt det nya, man har lärt känna människor som man inte nödvändigtvis skulle umgås med annars, grannarna hälsar (utom han som kommer ut ur sitt hus, ställer sig med hängslena hängande och släpper väder, länge, då jag gått förbi), man blir hembjuden på middag till Grezbor och näringsidkarna i byn (dom är få) vet snabbt vad man vill köpa, man småpratar om ditt och datt. På franska.

Den omgivning jag landat i är ganska långt från min vardag hemma, centralt stadsliv i Åbo och småhusmiljö i Borgå.

Men det är sällan en liten landsortsby tar emot någon med så öppna armar som här.

Förvisso är byborna vana vid, och stolta över, att det med ojämna mellanrum kommer nya, mest nordiska, gäster till residenset.

Folk här är tacksamma över att det nedfallna stora huskomplexet på paradplats har rustats upp till byns pärla.

Det upprustade residenset återinvigdes 1994 av drottning Silvia och fick stor medial uppmärksamhet, även i Frankrike.

Det har också varit viktigt att byborna bjudits in till de allmänna utrymmena i huset, bl.a. har de fått se Strindbergspjäser uppföras i trädgården och vara med då lucia gästat residenset.

För en månad sedan ordnades en vacker klassisk konsert med musik av bl.a. Delius (som bott i Grez) med artisterna Monica och Carl-Axel Dominique och John Ehde.

Men för invånarna, och även turisterna, kan det inte vara alldeles lätt att förstå att huset i första hand är en arbetsplats och därför oftast hålls låst och igenbommat för utomstående.

Vi som bor i residenset är något av lokala kändisar och alla vet var vi bor, vi är skotska författare, svenska och finländska kulturutövare och vetenskapsmän, även japanska konstutövare kommer hit.

Vi är en brokig samling men alla, i alla fall nästan alla, med samma mål; att arbeta relativt ostört med sina projekt och däremellan umgås och lära känna varandra, en trevlig mix.

Nu senast lagade vi som avskedsmiddag en helt strålande boeuf bourgogne tillsammans; två emeriti professorer, en gotländsk konstnär, en pensionerad politiker/diplomat och undertecknad, diskussionerna under dylika kvällar har av förståeliga skäl varit väldigt givande.

Många av oss får ju en helt otrolig boost av kreativitet då vi kommit hit, det drabbade mig och har drabbat flera andra.

Då min man ringer frågar han inte hur mycket jag har fått gjort utan; du har väl kommit ihåg att ta pauser också?

Jodå, ibland.

Men för mig, som är här länge, är det lite underligt att folk försvinner hem då vi nyss lärt känna varandra (de flesta stannar en månad) och nya bekantskaper flyttar in.

Men det är roligt att vi fortsätter hålla kontakt även efter vistelsen, vi har ju upplevt något väldigt speciellt tillsammans.

Många har sagt att byn Grez är i Nagus storlek, vintertid.

Och liksom Nagu inser jag att livet här är som natt och dag då man lever sommar och vinter, många sommargäster i Åboland tänker ju inte på hur den överfulla, myllrande gästhamnen med all sin service och sina tjänster ligger så gott som öde redan tidigt på hösten.

En och annan hundägare kanske vandrar förbi men det mesta är stängt och tillbommat.

Så ser jag också hur livet i Grez börjar te sig då het sensommar övergår i kylig höst, badstranden på andra sidan floden töms, liksom campingen.

Hundägare finns det förvisso många av så dem kommer man att se även på oktobertomma gator men här behöver man inte plocka upp efter sin lilla älskling så man får vara försiktig med var man stiger.

Många hundar går dessutom utan koppel och det är inte ovanligt att stora hundar anfaller mindre, en äldre kvinna med en rätt så liten hund går alltid med en grov träkäpp som hon inte är sen att använda om någon lösdrivande hund närmar sig hennes.

Jag håller mig också undan.

I den allmänna parken på andra sidan gatan finns några äppelträd som byborna ivrigt tömmer, mest effektiva var nog det äldre par där mannen klättrade upp i trädet och skakade ner äpplen åt kvinnan som samlade dem i sin medhavda kasse.

Emellanåt pekade hon strängt åt honom att det ännu fanns några äpplen kvar högre upp och han klättrade snällt.

Kanske han tänkte på alla godsaker som skulle komma honom till del om han lydde.

Även residenset har ett äppelträd som dignar av färggranna, vackra frukter som vi bara använder en bråkdel av.

Jag funderar på att samla ihop dem och lägga dem utanför residensets dörr med ett inbjudande ”Servez-vous!” (Ta för er!) så att de kan glädja fler än oss.

Sprida lite äppelkärlek i höstsolen.

För övrigt genomsyras det franska samhället av mycket rop och skrik som man inte är van vid, hemma är det fyllon och byggarbetare som står på gatan och ropar men här är det vardag, många använder en röstnivå som är fullständigt onödig.

Uppfattar man enstaka ord hos någon som inte står precis bredvid vet man att det inte är fråga om gräl utan normal konversation, barn blir heller sällan hyssjade utan ropar/skriker gladeligen högt och ofta, även om föräldrarna står bredvid.

Ibland undrar jag om allas hörsel är nedsatt, av en eller annan orsak.

Ofta hör man också rusande bilar med bilstereon på för fullt, och nu talar vi hög volym mellan ekande husväggar, gärna nattetid.

Man ska dessutom se efter innan man kliver ut på gatan här, ingen stannar för en fotgängare trots att gatorna är smala och vindlande och ”trottoarerna” är minimala, speciellt som bilar får parkera med halva bilen på just ”trottoaren” vilket betyder att vi som går tvingas ut på körbanan.

Maxhastigheten 30 är definitivt inte samma som hemma. Inte heller bryr man sig alltför mycket om farthinder eller stop-märken, de verkar mest vara utsmyckningar i byabilden. Jag lider med bilarnas stötdämpare och bromsar.

På Hôtel Chevillons inhägnade gård och i den stora trädgården som inte ändrat nämnvärt på nästan hundrafemtio år (de vackra träden har förvisso växt), råder stillhet som en markant skillnad till världen utanför.

Men bakom stängda ateljédörrar pågår en febril verksamhet som just tidlösheten verkar framkalla. Grez blev i tiderna populär för att konstnärer och kulturutövare ville bort från storstadsstressen, det alldeles för myllrande Paris.

Den arbetsron söker nog många kulturpersonligheter fortfarande. Själv har jag efter 90 dagar här en första version av mitt manuskript (del 1 av en romantrilogi) klart och kan påbörja del 2 och inte ens de iskalla stengolven (kontrasterat till juli/augusti-temperaturer på ca +30-35 i arbetsrummet) har kunnat hindra mig.

Det är så här man bygger sin karaktär.

Tror jag.

Ann-Helen Berg

 

En kommentar

  1. Så roligt att läsa din kolumn, ser framför mig hur du sätter på dig varma tofflor för att kunna arbeta i din fantastiska ateljén. Kul att ortsborna tar väl hand om dig!
    Känns som att jag är kvar där på ett sätt eftersom jag just nu förbereder en föreläsning om min vistelse i Grez under varma augusti.
    Lycka till med del 2, ska bli spännande att läsa när de kommer ut på marknaden

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*