Äntligen frisk – Heidi,41, i Åbo led av en ätstörning i nästan 30 år

Heidi Tähtelä. Foto: Pia Heikkilä

Heidi Tähtelä var 11 år då ätstörda tankar första gången dök upp i hennes huvud.

Ingenting syntes utåt, men inombords pågick en kamp där tankar kring att kontrollera ätandet ville ta över.

Heidi var inte överviktig men hon led av en stark känsla av otillräcklighet.

Hon dög inte sådan som hon var.

På årskurs 9 lyckades Heidi för första gången gå ned så mycket i vikt att omgivningen lade märke till det.

Hon fick uppmuntrande kommentarer.

– Jag kände att jag hade lyckats med något.

Efter nian tillbringade Heidi ett år i gymnasiet men begav sig sedan bort från Åbo för studier.

Då exploderade de sjuka tankarna i hennes huvud.

Hon var 16 år och skulle helst inte ha ätit någonting alls.

I studierna inom vårdområdet ingick praktik.

– Jag var fortfarande ett barn, och barnet i mig tänkte att jag måste äta åtminstone någonting för att inte svimma under praktiken. Sannolikt hade jag klarat mig rent fysiskt med ännu mindre mat. Men jag åt råggröt. En portion på morgonen och en efter skolan.

Hur orkar man med så lite mat?

– Rent fysiskt går det förvånansvärt bra. När man är inne i en period där man vill äta så lite som möjligt så lyckas man ändå fungera.

Heidi återvände till Åbo och fick jobb. Ett halvt år senare fick hon studieplats för vidareutbildning till sjukskötare.

I det här skedet tog sig ätstörningen formen av extremt motionerande.

Tre pass på gymmet varje dag – före skolan på morgonen, efter skolan och ännu på kvällen. Mellan gympassen sprang Heidi dagligen en löprunda på exakt två timmar.

– Reglerna för löprundan var minutiösa. Sprang jag mer eller mindre än exakt två timmar straffade jag mig själv med tilläggsminuter.

Lika hårda var reglerna kring vad hon tillät sig själv att äta. Listan på tillåtna livsmedel blev bara kortare och till sist ingick endast ananas och surmjölk.

Heidi föll sakta ner i en depression. Ofta hade hon känslan av att inte klara av studierna och ville sluta.

Hon fortsatte tills hon fick sin examen – med toppenbetyg – men sedan höll hon inte längre ihop.

Depressionen tog över. Allt kändes meningslöst och Heidi såg ingen framtid för sig, hade inget hopp om att hennes liv skulle kunna förändras till det bättre.

Hon var fången i ett självförakt och en konstant känsla av att inte duga till någonting. Hon begick flera självmordsförsök och förtvivlade då de misslyckades.

Heidi förpassades till sjukhusvård i början av 00-talet.

Hon vårdades för sin depression, först i Nystad och senare i Åbo, men ätstörningen tog ingen tag i.

Den tog sig nu utryck både i form av bulimiskt kräkbeteende och anorektisk självsvält.

Depressionsvården utgjordes främst av medicinering. Samtalsterapierna blev kortvariga och avbröts ofta på grund av det saknades beslut på hur och av vem de skulle bekostas. Själv hade Heidi inte råd att betala för terapin.

Ingen tog sig an Heidis störda förhållande till mat trots att hon själv signalerade att något var allvarligt fel. Det grämer henne än idag men hon är inte bitter.

Vändningen kom för några år sedan.

I en ålder på 36 år fick Heidi kontakt med en terapeut som var specialiserad på ätstörningar. Terapeuten höll en föreläsning på Lounais-Suomen syömishäiriöyhdistys, dit Heidi efter lång tvekan hade vågat sig.

I samma veva fick Heidi, nu sjukpensionär, en ny läkare. Läkaren ändrade på Heidis tunga psykmedicinering och korrigerade hennes diagnos.

Hon fick vård med elchocker och plötsligt förändrades allt.

– Sedan ett år tillbaka är jag frisk både från depressionen och ätstörningen. För första gången känner jag livsglädje. Jag går på gatorna i Åbo och ler.

Många vuxna lever med någon form av ätstörning.

Det är Heidis icke-statistiskt belagda erfarenhet. Fullvuxna människors tankar kretsar ständigt kring vad man får och inte får äta, hur man ska motionera och kontrollera sin vikt.

Hur kan man skydda sig eller sina barn mot ätstörningar?

– Det handlar om självkänsla. Har man en tillräckligt stark självkänsla kan man bibehålla ett någorlunda normalt förhållande till sin kropp och sitt utseende, trots alla de krav som vi bombarderas med hela tiden.

Det finns inga genvägar eller mirakelmediciner. Det finns inte heller entydigt enkla råd till anhöriga till personer med ätstörning.

– Men man ska inte vara rädd att tala eller ta upp saken.

I dag väntar Heidi på besked om arbetslivsrehabilitering. Jobb i vårdbranschen är inte längre aktuellt, men drömmen är att kunna återvända till arbetslivet.

– Men det viktigaste är att jag har sluppit känslorna av självförakt och att jag kan äta och motionera utan att följa de rigorösa regler som jag i åratal satte upp för mig själv.

Sami Heimo. Foto: Pia Heikkilä

Ätstörningar vanliga också bland fullvuxna

Det finns inga typiska ätstörda.

En normalviktig, akademiskt utbildad kvinna i karriären med vuxna barn kan ha ett fullständigt förvirrat förhållande till sitt ätande.

Det finns ätstörda som är överviktiga, magra, unga och gamla.

– Men så gott som alla med en ätstörning har bantat någon gång i sitt liv. Eller i hela sitt liv, säger Sami Heimo som är verksamhetsledare för föreningen Lounais Suomen- Syli, som arbetar med frågor kring ätstörningar..

Ätstörningar förknippas ofta med ungdomsåren och med tonårsflickor. Under senare tid har man vaknat till insikt om att olika former av ätstörningar allt oftare drabbar också pojkar.

Likaså har insikten om de utbredda ätstörningarna bland vuxna ökat.

I en tid då fixeringen vid mat, hälsa och träning tilltar är det svårt för många att veta hur man ska förhålla sig till sin kropp och sitt utseende.

– Vi lever i en tid då kraven och förväntningarna på oss som människor är stenhårda. Vi ska prestera enligt ett visst mönster och sträva efter ett tydligt definierat idealutseende, säger Heino.

Vården av ätstörda har länge varit ett sorgebarn både nationellt och lokalt.

I Åbo och i Egentliga Finlands sjukvårdsdistrikt är numera vården för ungdomar med ätstörningar på en acceptabelt god nivå, enligt Heimo. Däremot är vården av vuxna med ätstörningar katastrofalt dålig. Det finns idag fyra öppenvårdsplatser för vuxna ätstörningspatienter.

– Det är fruktansvärt underdimensionerat, säger Heimo.

Varför är det svårt att få till en bra vård för ätstörda?
– För det första finns det inga mediciner som hjälper mot ätstörningar, och det gör uppenbarligen vården mindre intressant, säger Heimo.

För det andra kan en ätstörning vara skickligt dold: för föräldrarna, för en äkta make, för vännerna. Den är svår att få syn på och fatt i.

Dessutom är det endast de mest grava fallen av ätstörningar som leder till en bestående skada eller arbetsoförmåga. Att i åratal gå omkring med en känsla av otillräcklighet och störda tankar kring mat är inget handikapp.

Men det finns också många som har ett genuint intresse för att förbättra vården av ätstörda. Lounais Suomen-Syli följer aktivt med reformen av den psykiatriska vården inom Åbo stad och i sjukvårdsdistriktet, och lobbar hårt för att vården av ätstörningspatienter inte ska glömmas bort.

På söndag firas den internationella temadagen No diet-day, på finska Älä laihduta.

I Åbo håller föreningen Lounais Suomen- Syli öppet hus i sin lokal på Mariegatan 8 d mellan klockan 16 och 18. Det bjuds på kaffe och man får bekanta sig med verksamheten.

Avsikten med Banta inte-dagen är att ifrågasätta de rådande normerna kring kropp och utseende.

– Vi ska våga ställa frågor som: Måste man vara smal för att vara lycklig? säger Sami Heimo, verksamhetsledare för föreningen.

 

Lounais-Suomen – SYLI ry

  • Är en lokal underavdelning till Syli ry, nationella Syömishäiriöliitto -Ätstörningsförbundet
  • Erbjuder stöd och hjälp till ätstörda och deras anhöriga
  • Ordnar kamratstödsgrupper, gruppsamtal för anhöriga, lunch- och kaffeträffar
  • Sprider information om vård av ätstörningar
  • Lobbar för att förbättra vården av ätstörningar
  • Verksamheten är kostnadsfri för deltagarna
  • Att delta kräver ingen förhandsanmälning och man förbinder sig inte till något
  • Bygger mestadels på frivilligarbete
  • Finansieras av Social- och hälsoorganisationernas understödscentral
  • Har verksamhet i Åbo, Raumo, Björneborg och Forssa, främst på finska
  • Fungerar i Åbo i en lokal på Mariegatan 8
  • Fyller 25 år i år

 

 

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*