Alla borde ha en kompost

Under en semesterdag läste här jag i ÅU en insändare av Jarl Ahlbäck, emeritus professor i miljövårdsteknik vid ÅA, som argumenterade om att det inte är värt för husbolag att ha biosopor skilt eftersom nyttan är så liten.

Orsaken var att kompostjordens andel av all gödsel inom jordburket är, enligt insändaren, så jätteliten och måste hur som helst kompenseras med annan gödsel så det skulle vara (kostnads)effektivare att bara bränna alla hushållssopor.

Utan att ta ställning till hur mycket kväve, fosfor och kalium jordbruket i Finland de facto behöver för att fungera eller vad prislappen är för att ordna med sopsorteringsstationer och anläggningar för kompostering, har jag inte kunnat skaka av mig känslan som insändaren gav.

En slags hopplöshet, över att det inte är lönsamt med goda avsikter så som biosopor.

Och är det så här vi nu sen ändå ska tänka, efter alla år av debatter kring miljövård, hållbar utveckling och Östersjöns illamående?

På nationell och än mer på internationell nivå är det förståeligt med en pessimistisk ton.

Där krävs enorma åtgärder för att stoppa klimatuppvärmningen och vända om hela nationer i deras miljöpolitik. Det är något som den enskilda individen inte kan göra hemskt mycket åt hur man än försöker korrigera de små vardagsvalen.

Däremot kan sopsortering i hemmet vara ett litet steg i rätt riktning på en lång väg till förändrade attityder och vanor för “vanligt folk”.

Sopor är ett mycket konkret bevis på det klimatfotspår vi lämnar efter. Och det har en psykologisk effekt att bli bekant med sina sopor. När man slänger allt i ett och samma kärl behöver man inte ta ställning till hur man själv belastar miljön. Någon annan kommer och plockar upp efter en och allt bränns till stoft, end of story.

Däremot, ifall man tålmodigt och samvetsgrant sorterar; glas, metall, bio, papp och plast kommer man att börja inse var och en komponents del av helheten.

Att det kanske till och med går att minska på de enskilda komponenterna för att minska helheten. Delarna blir mer synliga och lättare att åtgärda.

Bioroskisen är speciell på det sättet att man på ett helt annat sätt blir medveten om det organiska i alla dessa sopor man förorsakar. Man blir så medveten om att de är en del av naturen som vill tillbaka till naturen. Det är sopor som bryts ner och blir en källa till näringsrik jord.

Har man en alldeles egen hushållskompost kan man följa med en ganska imponerande process av ett cykliskt lopp där naturkrafterna jobbar på och förvandlar potatisskalen till jord som nya potatisar kan växa i.

Det låter kanske löjligt eller naivt att dra ner hela diskussionen till en så banal nivå. Men sopsortering kan vara det mest konkreta sättet för någon att känna att hen gör vad hen kan för att dra sitt strå till stacken.

Att slå hål på det med ett olönsamhetsargument är ett sorgligt sätt att förinta den lilla hoppfulla utveckling hushållen varit med om det senaste decenniet. Vi har inte råd att vara cyniska, vi måste tvärtom bara fortsätta, försöka mera. Det lönar sig.

Fanny Malmberg
kommunikationsansvarig på Steinersgymnasiet i Helsingfors

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*