Ett ålderdomligt brev: Åldringsvården i fara

Heja Jörgen! Det känns säkert som om du är ensam som slåss mot väderkvarnarna, gällande åldringsvården här på ön. Dom har stått sig förut i både skol- och avloppsfrågor, men avloppet har de nog haft lite svårt att svälja. Eftersmaken svider lite. Men som du skrev senast (ÅU, 1.12) har du 2000 namn, 35 % av kommunens invånare bakom dig, men jag gissar att stödgruppen är långt större. Räknar vi bort barnen och lägger till gruppen 80+ ligger vi säkert någonstans kring 50 %, så där ungefär. Det är ju just den åldersgruppen de 2 000 namnen försökt ge en röst, för dom hörs inte och vi kommer ju alla efter.

Dessutom är det ju ingen som öppet varit av annan åsikt. Inte ens styrelseordförande Wilhelm Liljeqvist eller omsorgsnämndens ordförande Niklas Guseff har vågat deklarera sin personliga åsikt. Mellan raderna kan man väl ändå läsa att de kommer att rösta mot en renovering av Almahemmet, liksom också mot bevarandet av äldre vården i egen regi. Men det är ännu bara två röster mot resten. Så i demokratins namn borde väl en renovering vara ganska självklar. Enkel matematik. Eller? Kan några diktera vad alla skall tycka. Det kallas inte för demokrati, så låt varje folkvald använda sin egen röst! De där några som tror sig veta, att inget nytt och så gamla Kommunförbundets undersökning på bordet. Den klargör att siffrorna de tidigare presenterade i ÅU gällande de olika vårdbolagen berättar ingenting om vårdens kvalitet. De är omöjliga att jämföra med varandra.

Man köper helt enkelt grisen i säcken. Tummen upp och orka kämpa vidare går till våra egna vårdproducenter, Syster Mia och Patte.

Jag är ren så gammal att jag var med och renoverade Almahemmet i början på 80-talet enligt den dagens normer och behov. Då försökte man bädda för sig, skapa en lugn och trygg plats för oss alla när vi kommer in i livets slutskede. Det var visst Ghita Edmark som skrev något om ”som man bäddar får man ligga”, men nu verkar det som om många av oss får stanna mellan sina egna lakan om de förtroendevalda tänker klubba bort åldringsvården. Vården blir helt enkelt för dyr. Vi är en stor grupp som lyfter och kommer att lyfta en så liten pension att inte ens servicesedeln täcker mellanskillnaden.

Den rubrik som Niklas Guseffs uttalande skapade, ”Ekonomiskt sett är privat äldrevård vettigare”, faller under det citat ÅU plockat upp i onsdagens tidning (22.11). ”Den offentliga debatten präglas av en respektlös attityd mot de äldre. En äldre person uppfattas som en onyttig kostnad som hotar vår nationalekonomi”.

Citatet var Olle Valtonens. Samma tanke som Niklas uttryckte också en av våra ledande läkare, under den tid min pappa bodde på Almahemmet. ”Tycker du att vi skall använda samhällets pengar på en så gammal man”? När det var fråga om en remiss till Åbolands sjukhus och jag hade lovat följa med som följeslagare.

När jag förklarade att min pappa fortfarande betalar skatt trots att han bor på Almahemmet, verkade det som om det gick upp ett ljus för läkaren, åtminstone tyckte jag det. Det är det man ofta glömmer att också den här gruppen bidrar genom skatter. Pensionären är också en del av samhället oberoende var han eller hon bor.

Så visst borde vi kunna satsa på den åldrande befolkningen, så länge det finns lite pengar. Vi borde kunna skapa en äldre vård där alla känner sig trygga, både klienter och värdare. Almahemmet är bara skalet, det är innanför väggarna och i de privata hemmen vården skapas. Satsa därför på vårdarna! Ge dem fasta anställningar.

Kräver lagen 2 ,5, anställ 3 st. Ordna fortbildningsdagar, rekreation och gemensamma upplevelser. På det sättet kan man spara in många sjukdagar och vikarier. Skapa en bra stämning mot ett gemensamt mål och berätta vilket storartat arbete de utför, för det gör ni! Arbetet är både fysiskt och mentalt tungt, varför det också borde kunna kompenseras med höjda löner.

Försök leva upp till en modellkommun och visa att man bryr sig. Så som man gjorde efter stormen julen 2011 då Kimitoön gick ut i TV-nytt och berättade att man gått inför att göra ett hembesök hos alla åldringar som bor hemma. Kommunen fick mycket Ros!

I Bjärnå pekar, olyckligt nog och åtminstone tidigare, vägskyltarna Kaatopaikka och Vanhustenkoti åt samma håll. Det är lite den känslan man får genom att skyffla över åldringsvården på privata utländska aktörer, för att själv agera mjölkko utan att ha insyn eller möjlighet att påverka vården. Redan namnen Attendo och Esperi låter hårt i mina öron eller så är det kanske det höga metallstängslet kring ett av vårdboendena som stärker känslan. Emedan Almahemmet klingar mjukt, hembygdstoner. Så inte skall vi väl ge över åldringsvården i främmande händer just nu när Finland sakta glider in i nästa sekel.

Trygghet tror jag det är vi alla vill ha också i fortsättningen. Helst i form av en hjälpande hand med ett stort och gott hjärta. Trenderna som digitala och mobila lösningar och elektroniska tjänster som kommundirektör Anneli Pahta talar om kan vi glömma när åldern kommer emot. Då kan en endaste knapp på armen till en trygghetstelefon vara skrämmande och svår att förstå sig på, men kan kanske lugna samvetet hos vårdproducenten.

Egentligen tänkte jag skriva och tacka dig Jörgen och berätta om stödet ute i byarna, men visst var det skönt att skriva av sig.

Lasse Söderlund

Ghita Edmarks svar på insändaren hittar du här.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*