Adrian Perera debuterar med dikter om vithet och rasism

Adrian Perera lyfter fram att icke-vita författares verk marknadsförs som att de framlägger faktum om t.ex. verkligheten i gettot, och inte som ett personligt konstnärligt uttryck. Foto. Emma Strömberg.

Adrian Perera debuterar med diktsviten White Monkey. Ramberättelsen är en skildring av en uppväxt i Finland med en finsk pappa och en mamma från Sri Lanka. Men de inledande orden är: ”Allt i denna diktsvit är fiktion förutom problemen”.

Hur förhåller du dig till fakta och fiktion i ditt verk?
– Jag har försökt undvika att folk bara ska läsa mig själv i dikterna och försöka hitta snaskiga detaljer om mitt privatliv. Det finns fakta i all fiktion, annars skulle det inte ha någon klangbotten i oss som människor, men det är fiktionen som gör verket till njutbar läsning. Skulle jag bara rada upp en massa misär skulle man lika bra kunna läsa det i en tidningsartikel eller i en faktaruta. Fiktion, i det här fallet dikter, är allitteration, ramberättelser och karaktärer som är symboler för olika saker. Det är undertext och subtext som inte finns i fakta.

Du har en realistisk diktstil som jag börjar tänka på Märta Tikkanens diktsvit Århundradets kärlekssaga av. Hur har din dikstil formats?
– Det är ganska roligt att du ser kopplingen till Märta Tikkanen för just Århundradets kärlekssaga är det verk som jag blev mest inspirerad av under skrivprocessen. Jag råkade ta i två böcker innan jag skrev diktsviten. Den ena var Sara Stridsbergs bok Drömfakulteten. Jag läste en halv sida och sedan måste jag lägga ifrån mig den för jag var rädd att jag skulle plagiera. Den andra var Århundrades kärlekssaga. När jag läste den kände jag att dikter inte behöver vara så blommigt och svårt. Jag har själv svårt för abstrakt dikt.

– Dessutom vill jag att folk ska ha så lite argument som möjligt för att inte behöva tampas med det jag skriver om. Språket är så lätt att läsaren verkligen ska tvingas tänka på de teman som tas upp.

Ett återkommande element i diktsviten är en intervjusituation mellan diktjaget och en journalist. Perera ville ha med ramberättelsen med journalisten eftersom journalister har en viss typ av makt i samhället.

– Det är stora nedskärningar inom journalistiken och det innebär att journalister har mindre tid att läsa in sig på olika områden men förväntas ändå komma med svar. Det är en mycket problematisk situation.

Hon säger att hon inte läst mina dikter// Stör det?// Hennes blonda hår lyser rött i lampskenet. […] Hon frågar om jag ser mig själv som finländsk?// Jag frågar om hon gör det?// Hon ler// ”Vad har det med saken att göra?”

Med sitt verk vill Perera problematisera hur olika människor får tillgång till det litterära rummet och får synas i media.
Istället för att verkligen diskutera dikterna som diktjaget skrivit frågar journalisten enbart om uppväxt och erfarenheter – och förstår inte att det är det hon håller på med: Hon säger att hon glömde ställa en fråga,// det blev så mycket tal om dikter.// Berätta, säger hon, vad tycker du om Finland.

Perera lyfter fram hur icke-vita författares verk marknadsförs som att de framlägger faktum om t.ex. verkligheten i gettot, och inte som ett personligt konstnärligt uttryck.
– Det gör att konsten inte mera är konst, utan dokumentation, vilket gör att det skapas en skillnad mellan vita och icke-vita författare.

Och här pekar Perera på själva definitionen på rasism, att en grupp behandlas annorlunda än en annan på grund av etnicitet eller nationalitet.

I en av Pereras dikter diskuterar förläggaren med diktjaget: En förläggare säger att jag fyller en nisch.// […] //Hon säger att många av dikterna är bra, men vissa är typiska blattedikter.// […] Jag frågar vad folk skriver om idag,// vad är nytt?// ”Folk skriver allt möjligt! Skärgården, vinterkriget, och alkoholism”.

– Det finns ingenting nytt här. Vita finlandssvenska poeter har debatterat skärgården sedan Arvid Mörne. Men av en viss gruppering kräver man att de ständigt ska förnya sig för att de ska upprätthålla ett intresse hos den vita publiken. Vita är självklart intresserade av sig själva så för vita författare finns det utrymme att gräva djupare i vissa företeelser, förklarar Perera.

Adrian Perera ska skriva en roman till näst. Foto: Emma Strömberg

Arvid Mörne-tävlingen var startskottet för Pereras diktskrivande. Det är en tävling i vartannat år dikt och vartannat år novell för personer under 30 år som inte ännu har publicerat egna verk. Förra året var sista året som Perera kunde delta och då råkade det vara dikt, så det avgjorde saken.

Han vann tävlingen. Två förlag visade intresse för samarbete och de fem dikter han hade skrivit till Arvid Mörne-trävlingen använde Perera som grund för att skriva ett längre diktmanus som Förlaget ville publicera.

De flesta dikter har tagit form vid Pereras köksbord.
– Jag har suttit ensam i köket och ibland gått ut gråtande till min fru och frågat om det är nåt bra, och så har hon sagt ”det här är bra, det här är inte bra”.

Till näst ska Perera börja med ett romanprojekt.
– Jag kommer inte att kunna leva upp till den här diktsviten i mitt nästa försök så det är lika bra att göra något helt annat.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*