Åbobon Antonia Virtanen, 14, är på sin första landslagsträning

Antonia med ponnyn Silvia deltar det här veckoslutet i landslagsläger för unga hoppryttare. I bakgrunden hästen Cascada. Foto: Anja Kuusisto

Antonia Virtanen är åttondeklassare i S:t Olofsskolan i Åbo. Genast skoldagen är slut är adressen varje dag densamma: Stallet.

Antonia äger stallet tillsammans med sin mamma, Monika Wikeström-Virtanen, och det ligger i Tervsund i Pargas.

Det betyder också att Antonia har vuxit upp med hästar och varken mor eller dotter kan riktigt säga när Antonia första gången red.

– Hon kunde nog inte sitta ännu när hon första gången satt med uppe på hästryggen en stund, minns Antonias äldre syster Veera Virtanen.

De är en uppenbart sammansvetsad trio som fejar på i stallet, även om den här miljön inte är Veeras (hon tävlar i motorsport på europeisk nivå) utan Antonias och Monikas värld.

– Jag skulle påstå att jag istället är den ivrigaste beundraren av Antonia, en som hejar och sporrar och beundrar, förklarar Veera.

Den gångna säsongen, som inleddes på våren, har det funnits extra mycket orsak att heja och beundra.

Det är inte mer än den tredje tävlingssäsongen för Antonia men det är nu, som 14-åring, hon har slagit igenom i sin åldersklass med buller och bång. Eller åldersklass och åldersklass, i vissa tävlingar kan de hoppryttare hon tävlar emot vara en bra bit över 20 år gamla.

Men Antonia kan ännu i ett par år tävla som junior i ponnyklasser, och det är som sådan hon kvalificerade sig med två ponnyn och en häst till Helsinki Horse Show tidigare i höst.

Att kvala in dit med en endaste häst eller ponny kräver så många tidigare tävlingsframgångar under en säsong att prestationen att kvala in med tre stycken kan få vem som helst att förvånas.
Dessutom gick det också där så fint att Antonia nu för första gången är uttagen till landslaget för hoppryttare i sin ålderskategori.

I dag, lördag, är hon och ponnyn Silvia på landslagsträning i Ypäjä med Marina Ehrnrooth som tränare.
– Att få landslagsträna har varit ett mål och det känns jätte roligt. Jag tänker njuta och ta vara på allt, säger Antonia.

Hon hade den inställningen i somras också då hon och kompisen Jenny Aarnio-Wihuri tillbringade sju veckor på ett stall nära Lybeck i Tyskland.
– Vi red mellan fyra och sju hästar per dag. Det var som ett träningsläger och jag märkte själv att jag gick massor framåt under sommaren.
När sommaren var slut följde en av hästarna med hem, en 9-årig oldenburgare vid namn Cascada.
– Hon provade flera hästar men Cascada är väldigt duktig och alldeles jättesnäll och tålmodig, säger Monika Wikeström-Virtanen.

Cascada har anpassat sig bra till stallet i Tervsund, där en anställd jobbar. I stallet finns 18 boxar, endast några står tomma och en box är uthyrd åt en annan ponnyägare. Wikeström-Virtanens syster har också sin häst där, medan Monika och Antonia äger tolv hästar i stallet. Av dem betraktar Monika två ponnyn och Cascada som Antonias, själv har hon två hästar. De övriga är sådana som de skolar upp och säljer.

Alla hästar, och framförallt tävlingshästar, ska motioneras regelbundet – en vilodag i veckan är ett rättesnöre för många.

Så fem hästar och två personer, ni får verkligen ligga i och rida dem?
– Ja, man hålls igång, skrattar Monika och berättar att de med Antonia gör upp ett schema så att alla hästar/ponnyn blir ridna minst fem gånger i veckan.

Allt det här skulle förstås inte fungera om inte mor och dotter delade samma intresse. Därför ställer jag både en och annan fråga för att komma underfund med vem av dem som är den drivande. Svaret blir allt tydligare ju mer vi diskuterar, hästarna är Antonias grej. Hon kan inte tänka sig ett liv utan dem.
– Någon gång försöker jag föreslå att vi inte far hit efter hennes skoldag, eller att vi avstår från ett tävlingsveckoslut. Men Antonia vill till hästarna, de är som familjemedlemmar för oss, säger Monika Wikeström-Virtanen.
– Vi var nyligen utomlands på en resa men jag tycker nästan det börjar stressa mig då jag tänkte på att jag inte själv red mina hästar, jag längtade till dem, säger Antonia.

Och för nästa sommar har hon lagt in en beställning: Hon vill igen till Tyskland och rida och träna sommaren lång.
– Jag minns när du var liten och pappa sa att kanske motorsport skulle vara något för dig, men du sa bestämt att du väljer hästarna, säger storasyster Veera.

Flickornas pappa omkom 2013. Antonia var då 10 år och hade ridit regelbundet, men aldrig tävlat ännu, medan många andra juniorryttare har börjat i ännu yngre år. Dödsfallet kom som en chock och mycket ställdes på ända ett bra tag.

Då ridningen på allvar kom igång igen började Antonia tävla. Det skulle säkert pappa Tapio också gillat, han var själv framgångsrik i motorsport.

Vilka är dina framtidsdrömmar då?
– Efter högstadiet blir det gymnasiet, här i Pargas så är det närmare till stallet. Sedan blir det studier någonstans, jag vet inte ännu i vad och var. Men det vet jag att jag kommer att hålla på med hästar hela livet.

 

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*