ÅU 02.09.2017 00:00

Patricia Torvalds (artikelskribent) med två av de syriska barnen som ofta var på caféet.

Under två veckor i augusti arbetade jag och min studiekompis Annina Forsblom på Hope Café i Aten, en mötesplats och tillflyktsort för flyktingar och andra utsatta i området Kipséli.
Här träffar och inspireras jag av utmattade men godhjärtade föräldrar och deras starka och livsglada barn.

Det är en normal eftermiddag på Hope Café, temperaturen ute stiger till 37 grader och luftkonditioneringen, som verkar ha några år på nacken, klarar inte av att svalka alla de gäster som trängs inne i det lilla utrymmet som utgör cafédelen.

Café Hope.

Det vimlar av folk och varenda stol är upptagen.

Mammor som ammar, unga män som konverserar med varandra och äldre kvinnor som kommit ensamma sitter uppradade längs väggarna och runt borden medan barnen springer in och ut genom ytterdörren och delar ut plastband som de gör smycken av till alla som kommer emot.

Om man är uppmärksam kan man höra arabiska, persiska, kurdiska, grekiska, engelska och nu även svenska talas.

Tanken med Hope Café är att alla som har behov av det skall få tillgång till ett mål varm mat om dagen samt kunna gå till baren och beställa en frappe, en kall kaffedryck som har stor åtgång i den paralyserande hettan, en kopp te, kakao eller ett glas saft.

Utöver maten och kaféverksamheten förser Hope Café även personer i utsatta situationer som bor i området Kipseli med blöjor, kläder och hygienprodukter.

– Jag ville skapa ett ställe dit flyktingar kan komma och beställa en kopp kaffe, precis som vem som helst annan, utan att behöva oroa sig för pengar, förklarar Kerrie Moor som grundat och driver Hope Café.

Vi träffar Kerrie redan under vår första kväll i Aten. Hon sitter på Foivos, den lokala baren där personalen från Hope Café träffas om kvällarna, och trots att vi endast utbytt några få meddelanden över Facebook före vårt första möte välkomnar Kerrie oss med en stor kram och hennes trötta ansikte spricker upp i ett leende.

Under de kommande dagarna ser vi henne knappt, hon är för det mesta upptagen med diverse administrativa uppgifter och det är vi frivilliga som ser till att kaféverksamheten rullar på.

– Arbetet är tungt och jag skulle behöva hjälp, det är därför jag försöker få tag på fler frivilliga som kan stanna längre perioder. Men varje gång jag besöker kaféet och ser alla barnen och familjerna minns jag varför det är värt allt arbete, säger Kerrie då jag utbyter några ord med henne vid Foivos bardisk.

Just barnen och deras styrka och livsglädje är något som även jag slås av genast under de första arbetsdagarna. Det är speciellt en syrisk familj med fem fantastiska barn och deras döva föräldrar som får mig att stanna upp. Alla barnen i familjen talar teckenspråk, arabiska och en del engelska och utan att någonsin klaga eller se besvärade ut tolkar de det som sägs runt om kring dem till sina föräldrar.

– Jag tyckte inte om barn före jag kom hit. Jag har en lillebror hemma i Storbritannien, men alla barn i väst är gnälliga och bortskämda, konstaterar Anchal Cryer, en ung brittisk kvinna som jobbar på kaféet samtidigt som vi.

Annina Forsblom med ett av barnen på caféet.

Många av familjerna lever i alarmerande dåliga förhållanden, med för trånga lägenheter, för lite mat och bristande hygien.

– Mamma hjälpte dem få en lägenhet. Jag har varit där och de behöver verkligen vår hjälp, säger Samual Williams som är Kerries son då vi diskuterar den syriska familjen med de döva föräldrarna.

Barnen är inte endast hjälpsamma utan även glada och energiska trots att man i många fall kan gissa sig till vilket hårt liv de lever bara genom att observera deras utmattade föräldrar.

Utrymmet och resurserna är begränsade på Hope Café, men små saker som tråd att fläta armband av är tillräckligt för att underhålla barnen i timmar.

Frivilligarbetaren David trivdes på caféet.

Annina har redan innan vår avfärd ansträngt sig för att lära sig nyttiga fraser på arabiska och nu flockas många av de äldre barnen runt oss för att lära henne och mig nya ord samt rätta till vårt uttal.

I gengäld vill de lära sig saker de tycker är lustiga på engelska och en dag då jag jobbar på vinden, där Kerrie förvarar de kläder som donerats till Hope Café, kommer en ung pojke skrattande upp för trappan för att visa mig ett papper där någon har skrivit ”Charlie (namnet på en av de andra frivilliga) crazy” (Charlie galen).

Snart har den här nya engelska frasen spridit sig och fnittrande far barnen runt och kallar alla de stöter på för galna.

Utöver västerländska frivilliga arbetar även en rad flyktingar både i köket och som tolkar. En av dem är en 16-årig pojke som heter Rami.

Rami har kommit till Grekland med sin kusin och han drömmer om att ta sig till Tyskland så när han får höra att jag studerat tyska blir han eld och lågor och kräver att jag skall lära honom grundläggande fraser och ord.

Viljan att lära sig nya saker och att gå i skolan syns även hos David, en annan av flyktingarna som jobbar på kaféet.

Efter att ha hört att jag och Annina studerar genusvetenskap väntar han ivrigt med papper och penna i handen på att få en utförlig redogörelse av vad det innebär då man säger att kön är en social konstruktion.

När våra två veckor på Hope Café når sitt slut är det allt annat än lätt att ta avsked av alla dem som vi träffat och så intensivt umgåtts med, de frivilliga som vi arbetat med kan man nå via Facebook men alla barnen som vi lekt med och lärt känna finns det begränsade möjligheter att hålla kontakt med.

De har inga telefoner, och även om de skulle ha så skulle språkbarriären bli ett större dilemma så fort man förlorar möjligheten att använda sig av kroppsspråk.

Tanken på de många avsked barnen måste ha fått utstå efter att de lämnat sina hemland är också något som får känslan av obehag att växa sig ännu större.

– Kommer ni inte imorgon? Måste Charlie och Anchal också åka?, frågar en av flickorna ängsligt då vi berättar för henne att idag är vår sista dag före vi återvänder hem. Hon hör till en av de familjer som besöker kaféet dagligen. Vi kramar om henne och försäkrar henne att Charlie och Anchal inte kommer att lämna henne. Inte ännu i alla fall.

Patricia Torvalds

LÄS ÅU:S INTERVJU MED TORVALDS OCH FORSBLOM INNAN DE ÅKTE IVÄG: Åbostuderande ska frivilligarbeta med flyktingar i Aten

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln