80-åring njuter av varje dag efter cancern

Nu är det risk för halka så Adine Törnqvist har lämnat cykeln hemma, men hon klarar hon av det mesta promenerande. Orken blir bättre för varje dag, säger hon.

Att kunna cykla till butiken.

Det var höjden av lycka för Adine Törnqvist, 80 år då hon i fjol började repa sig efter två omgångar cancer och tung behandling.

– Jag blir ju aldrig den jag var innan, men balansen är i skick så jag kan cykla. Å så lycklig jag var då jag märkte det. Man får en annan syn på allting då man har varit så illa ute som jag var, säger hon.

– Det är mycket hysch-hysch kring att ha drabbats av cancer, eller lida av behandlingarna. Ändå är det så många som drabbas. Lika bra att tala om det, inget att skämmas för, menar hon.

Visserligen får hon fundera ibland innan hon hittar rätt ord, eller namn. Annars tycker hon att hon inte har tappat något trots att till exempel finskan i ett skede verkade helt försvunnen.

– Den har kommit tillbaka, liksom känseln i mina fötter. En cancermedicin hade som bieffekt att den torkade ut muskler och senor så det påverkade hur jag gick och stod. Nu är jag på gym varje vecka, tänjer och sträcker och mår allt bättre. Tänk att jag till och med hann med den där simturen i Medelhavet!

Barnbarnets mejl ”farmor, vi åker till Grekland sedan då du har blivit frisk” fick Adine Törnqvist att lägga i en ny växel just då hon bara ville dö eftersom allt var så tungt och plågsamt.

– Jag hoppas att alla som blir så sjuka kan ha någon som får dem att göra ett försök till. Annars blir man bara liggande.

– Nu har jag till och med kastat ut extrasängen från mitt arbetsrum. Här ska inte sovas mer än nödvändigt, jag har legat till sängs tillräckligt. Först tog cancerbehandlingen tid, sedan var min egen tarmflora helt utslagen. Jag hade blivit friskförklarad efter att ha klarat all cytostatika och 23 gånger strålning. Så jag gick gladeligen ut i blåbärsskogen. Men där tog orken slut. Det tog flera veckor att börja få mat i sig igen.

Att Adine Törnqvist alls fick cancer berodde kanske på att hon för ett par år sedan föll illa, då hon stående på en köksstol skulle städa i ett skåp som satt högt upp.

– Jag vinglade till och föll så underskåpets öppna skåpdörr träffade vänstra bröstet. Att det sedan blev så fruktansvärt sjukt berodde på olycksfallet, trodde jag. Efter någon månad insåg jag att det här är något annat. Och det var det, bokstavligen. För det var inte bröstcancer som alla trodde utan en helt annan cancerform, som kanske fick fotfäste då jag föll och skadade mig.

– I alla fall var det en eldig sort så det blev ännu en operation, och en ny omgång cytostatika precis som jag var på väg att klara av den första. Men allt gjordes utan dröjsmål, med vänliga kunniga människor som nästan alla talade svenska. Så till dem som kritiserar finländsk vård, eller ÅUCS, hör inte jag. Tvärtom, jag kan inte annat än ge fulla poäng. Också till vår lokala hälsocentral.

– Tur också att min man var i sådant skick att han kunde hjälpa mig, ända tills han skulle starropereras. Det bidrog till att jag kom mig upp ur sängen. Nu när jag börjar känna mig helt återställd så märker jag att jag står inte ensam vid spisen längre. Det gör inte min man heller. Han fick klara kockandet ensam i ett par år men nu lagar vi oftast mat tillsammans, säger Adine Törnqvist.

Paret Törnqvist flyttade som pensionärer tillbaka till sin ungdoms Kimito efter ett långt yrkesliv i Helsingfors.

– Det fanns inte pengar till utbildning för mig. Då sade jag att jag i alla fall vill se mig omkring lite, så det blev jobb som husa på svenska ambassaden i Helsingfors. Och efter det kontorsjobb, för ett rederi som under krigstiden hade flyttat från Viborg till Helsingfors, berättar Adine Törnqvist.

– Det var frågan om glada karelare som jag trivdes bra med. Jag är nog något av en äventyrare och vill gärna ta dagen som den kommer.

– Och så är jag så intresserad av allt möjligt. Då loppet verkade kört tänkte jag att ”men nog är det ju ändå lite intressant att se hur det här ska gå till”. Så jag började föra anteckningar.

Det blev rätt många tättskrivna sidor.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*