Pensionsindex väcker ofta debatt, så också under årets Åbodag

På Åbodagen var jag som vanligt i partiets stånd för att svara på medborgarnas frågor. Ett ämne som medborgarna mycket ofta vill prata om med oss riksdagsledamöter är det brutna pensionsindexet.

Detta var också fallet på Åbodagen. Man har också gjort ett medborgarinitiativ i frågan som diskuterades i riksdagen i våras.

Medborgarinitiativet för att ändra arbetspensionsindexet motiverades med att pensionsfonder skulle vara överfinansierade i förhållande till de kommande pensionsåtagandena. Pensionsskyddscentralens prognoser har under de senaste åren baserat sig på en avkastning på 3,5 procent, men fonderna har ofta genererat en högre avkastning, till och med på 5,2 procent år 2015. Ekonomerna förutspår emellertid att pensionsfonderna står inför låga avkastningar.

Om pensionsfonderna inte växte som förväntat, borde man antingen höja pensionsavgifter eller skära ner pensionerna trots de dynamiska effekterna av förändringen i arbetspensionsindexet. Detsamma gäller prognoser för vad skulle hända om pensionsindexet justerades i en mera lönebetonad riktning, till exempel till 70/30-modellen i stället för den nuvarande 80/20-modellen eller till mittindexet.

Med medborgarinitiativets löneindexering skulle arbetspensionerna öka även snabbare än arbetarnas avtalslöner enligt Pensionsskyddscentralens rapport. Detta kan knappast anses vara lämpligt. Man ska betrakta pensionspolitiken på längre sikt och samtidigt se på historien och titta mot framtiden.

Alla generationer får mer pension än de har betalat. Människor födda på 1940-talet får under sin livstid arbetspension cirka fem gångar sina betalningar och de som är födda på 1990-talet dubbelt. På 1970-talet var arbetspensionsavgifter cirka fem procent av lönen jämfört med nästan 25 procent i dag. På 1960-talet var befolkningen i arbetsför ålder åtta gånger större än den i pensionsåldern. I dag är antalet människor i arbetsför ålder bara tre gånger större och i framtiden mindre än dubbelt. Detta ställer våra barn och deras barn inför utmaningar och därför är det viktigt att pensionsfonderna är tillrikligt stora då.

Det är bra att man diskuterar hur pensionärerna klarar sig ekonomiskt. Vi socialdemokrater föreslog vid medborgarinitiativet att man snabbt borde utarbeta ett åtgärdsprogram för att lösa pensionärernas fattigdom och låga inkomster. I detta skulle man ha ägnat särskild uppmärksamhet med tanke på situationen för äldre kvinnor och personer som har en låg arbetspension. Som en del av helheten skulle man ha undersökt bland annat alternativ för nivåhöjningen av folkpensionen och ändringen av beskattning samt utrett hur pensionärernas bostadsbidrag, tjänster och serviceavgifter påverkas. Tyvärr förlorade vi vid omröstningen i riksdagen med rösterna 63–99. I stället beslöt man att inte vidta några åtgärder på grund av initiativet. Jag minns detta mycket väl eftersom jag själv presenterade det här motförslaget för att utarbeta åtgärdsprogrammet som riksdagen sen röstade om.

Man måste ta itu med pensionärernas låga inkomster. I stället för att ändra arbetspensionsindexet, då de flesta medlen går till pensionärerna med höga inkomster, borde man inrikta höjningen på de lägsta pensionerna.

Man kunde genomföra detta till exempel enligt förslaget från SDP:s ordförande Antti Rinne genom att höja pensionerna som är mindre än 1 400 euro med 100 euro. Pensionärernas fattigdom och låga inkomster är verkliga problem som kan lösas. Varje äldre människa har förtjänat en skälig omsorg och en anständig inkomst.

Lokala riksdagsledamöter och politiker som skriver kolumner i ÅU med jämna mellanrum är Stefan Wallin, SFP, Eeva-Johanna Eloranta, SDP, Li Andersson, VF, Saara Ilvessalo, De gröna, och Saara-Sofia Sirén, Samlingspartiet.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*