Om stort, trivialt, löständer och en död prinsessa

Prinsessan Diana dog i min etta på Tavastgatan för exakt tjugo år sedan. Det var söndag. Jag hade stigit upp tidigt för att jobba med ett manuskript som hade deadline alltför snart.
I en annan del av stan satt min medförfattare och arbetade med sin del av texten. Vi talades vid per telefon under dagen. Trådtelefon. Jag var trött. Den finskspråkiga texten ville inte alls löpa.
Morgonen blev eftermiddag och eftermiddagen kväll. Varje timme dog prinsessan Diana i radions nyhetssändning.

Estoniahelikoptrarna hovrade över samma adress tre höstar tidigare. ”Det händer tråkiga saker”, konstaterade vaktmästaren på Finns folkhögskola som hämtade mig från tåget morgonen efteråt lakoniskt.
Jag extraknäckte med att undervisa blivande kultursekreterare i kommunalförvaltning. Det är tur att varken jag eller de anade hur litet jag visste på den tiden.

Så flätas händelserna som får hela världen att stanna upp för några dagar för evigt samman med det vardagliga, ja rent triviala. Tvillingtornen på World Trade Center rasade i min fjortontumsteve som stod i den fula 70-talsbokhyllan jag ärvt hemifrån. Olof Palme sköts i en fjällstuga i Ruka.
När jag hörde om bombdådet i köpcentret Myyrmanni i Vanda stod jag och frostade av frysen. Tjernobyl är för alltid förknippat med Leas Görans löständer.

När vidden av Tjernobylkatastrofen började gå upp för allmänheten erinrade sig farmors systers man hur han precis vid tiden för olyckan hade varit ute och ställt båten i ordning inför säsongen. Han hade ätit choklad, Fazers Geisha. Chokladen hade fastnat i tänderna.
Han hade tagit ut lösgommen och sköljt den i vatten som samlats i presenningen som täckte båten. ”Det sprakade så konstigt när jag satte tillbaka löständerna i munnen”, sa Leas Göran.

Med den blixtsnabba nyhetsförmedlingen och de sociala medierna dimper världshändelserna inte ner varje timme, som prinsessan Dianas död, utan ideligen och oavbrutet. Kravet på ny information blir orimligt. Den kollektiva upprördheten och de schablonmässiga sorgeyttringarna tidvis svåra att förhålla sig till.

”Vad är det som händer i Oslo?” skrev någon i mitt Facebookflöde fredagen den 22 juli 2011 när jag satt på akterdäck på m/s Viggen som precis skulle avgå från Osnäs till Åva.
Under dagen hade jag, min bror och hans två döttrar åkt bil från vårt föräldrahem i Esse ner till Gustavs för att åka vidare till deras hem på Åland. En utdragen badrumsrenovering hemma lägenheten gjorde att jag flyttade runt mellan familjemedlemmarna. Det var tryckande hett.
Åskan vi väntat på ända sedan Kristinestad behagade inte komma. Flickorna kinkade, trötta av värme, resande och brist på rutiner.

Mitt i allt detta rullades bomberna i Oslo och massakern på Utøya upp i mitt flöde i telefonen. Från Osnäs till Åva, från Åva till Torsholma, från Torsholma till Hummelvik.
Min bror och jag kommunicerade ordlöst genom att visa telefonerna åt varandra. Det var inte läge att tala högt om hemskheter i sällskap av två trötta barn. Framme i Vårdö hade man hittat Breiviks manifest.
Det var första och hittills enda gången jag prydde min profilbild på Facebook med en nationsflagga. Norge kom nära. Regeringskvarteren var bekanta efter mina besök på kommunal- och regionaldepartementet.

På eftermiddagen den 18 augusti 2017 var jag på arbetsresa. Jag kom hem till en stad som plötsligt hade blivit allmän egendom. Föremål för obekanta människors kondoleanser, spekulationer, gråtande emojier och virtuella hjärtan.

Prinsessan Dianas död för tjugo år sedan ska ha varit genombrottet för det moderna sättet att uttrycka sorg över händelser som inte rör en personligen, men ändå på något sätt kommer nära. Blommor, ljus, kramdjur och skriftliga hälsningar.
När jag passerar blomster- och ljushavet i hörnet där jag vanligtvis korsar Salutorget på väg till jobbet känner jag mest av allt att jag vill ha min stad tillbaka.

Siv Sandberg

ÅA-forskare i offentlig förvaltning

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*