Gustav Wickströms bok beskriver Åboland 1918

Gustav Wickström intresserade sig för vad som hände i Åboland 1918 och det ledde till boken ”En storm är lös”. Foto:Anja Kuusisto

Det var en höstdag 1917. Ägaren till Högsar gård i Nagu, agronom Viktor Shauman, beslöt sammankalla Lillandets idrottsförening. Avsikten var att grunda en skyddskår i Nagu, en kår som skulle skydda gårdsägarna och deras befolkning, när spänningarna och motsättningarna mellan borgare och socialister i landet hade blivit allt mer påtagliga.
I skärgården hade arbetarna på gårdarna inte lagt ner arbetet i den första landsomfattande strejken, men Schauman var bekymrad.

Och det som skulle bli Skärgårdens frikår grundades den kvällen, snart med fd länsmannen Otto Wahlroos som kårledare.
Om Ottos strapatsrika färd till Nagu har Ottos barnbarn Birgitta Bröckl berättat för Gustav Wickström. Om Skärgårdens frikår, som senare utbildades framförallt på Vårdö av tyska soldater, berättar många åbolänningar.

Det är så här Gustav Wickström har fått lägga det pussel som blev boken ”En storm är lös”.
Han talar om en mosaik av historiska dokument, av berättelser, brev och dagböcker som åbolänningar har delat med sig av. Boken går kronologiskt fram och det är lätt att fängslas av berättelserna.

– Jag har haft stor hjälp av många, säger Wickström som har skrivit med ett flyt och sammanställt boken med en rätt bråd tidtabell – han ville förstås få den klar under Finlands sekelfirande.
Så är också ”En storm är lös” den första boken som har fokus på just Åboland under de dramatiska händelserna 1918.

Här finns rubriker som ”uppladdningen på Houtskär”, ”det andra slaget om Lohm”, ”de röda ger upp i Pargas” och ”Pellingekåren befriar Kimito”, med mera.

Det som för yngre generationer kan ha varit lite luddig information om röda och vita och ett inbördeskrig, blir här händelser av kött och blod och kommer väldigt nära när gårdar, byar, personer är bekanta eller finns i vår näromgivning.

– Jag har inte velat låta blodet drypa, eller bre ut texten om arkibuseringar eller så, men jag har velat visa att här hände dramatiska skeenden som i historieskrivningen har kommit i skymundan för händelser i Tammerfors och Helsingfors.

Den enda skrift som hittills har funnits om Åboland 1918 är nämligen Ludvig Lindströms bok ”Skärgårdens frikår”. Den är skriven av en av ledarna för frikåren, och beskriver striderna ur skyddskåristen synvinkel. Vissa strider nämns inte alls i den.

– Ludvig Lindströms bok är viktig på sitt sätt, men jag upplever att det har funnits ett behov av en beskrivning av händelserna efteråt, man kan se dem ur olika synvinklar och med lite perspektiv blir det också annat.

Wickströms egen bakgrund är socialdemokratisk. Boken verkar inte skriven med någon viss färgs glasögon, utan som en strävan att mer neutralt närma sig 1918.

Den avgörande händelsen som fick Wickström att tycka att boken behövs var en diskussion som fördes redan på 1970-talet, med hans far och deras granne på sommarstället i Korpo, Selim Lindström. Wickström tog de här samtalen på band, och har senare digitaliserat dem.

Selim Lindström var matros på isbrytaren Sampo.

Och då måste vi först backa till hösten 1917 när den ryska regeringen hade erkänt Finlands självständighet och Finlands senat (vit) ansåg att den finska jägarbataljonen i Tyskland småningom kunde återvända hem. Sampo fick senare bland annat assistera sådana jägarkonvojer.

Händelsen som Selim Lindström berättade om utspelades i april 1918. När Sampo bröt upp isen för den tyska kryssaren Kolberg den 5 april, på väg från Hangö till Korpo, mötte de isbrytaren Murtaja som var på väg in till Åbo med rödgardister från Lohm.

Kolberg besköt Murtaja och rödgardisterna sprang ut på isen. ”Det som Selim Lindström fick bevittna den dagen var slutet på de rödas välde i skärgården”, skriver Wickström.
Det blev ett bokstavligt talat rött blodbad.

Inbördeskriget har länge varit något av ett trauma för finländarna. Även om många unga i dag troligen inte ens har koll på hur deras egna släkter förhåll sig, eller vad de råkade ut för, är ämnet känsligt för andra.

När man i ett senare avsnitt i boken läser om valresultatet i 1917-års lantdagsval märker man att starka röda fästen finns i Dragsfjärd, på vissa håll i Pargas och i Kimito, medan Inilö till exempel är så gott som ”helvitt”.

Röstfördelningen mellan borgare och socialister påminner åtminstone ytligt sett en aning om dagens höger-vänster-upplägg.

Hur ser du på det, går ränderna igen ännu i dagens Åboland?
– Jag tycker att röstfördelningen visar att det fanns borgerliga och socialister, då som nu, men då var poliseringen kraftigare.

Samtidigt som hela landet 1917-18 ansågs ha en gräns mellan rött i söder och vitt norrut stod skärgården lite på sidan om, och många hade säkert hoppats kunna leva sin vardag utan att ta ställning.

– Med perspektiv kan vi se att vissa var övertygade vita eller röda, medan andra drogs med och schatteringar fanns på båda hållen, poängterar Wickström.

Mycket få hade en klar uppfattning om vad som riktigt var på gång i samhället, man var beroende av vad andra berättade.

– Bland de röda gick en skiljelinje mellan de revolutionära och de reformistiska och bland de vita fanns säkert också många schatteringar, vilket också kommer fram i berättelserna.

– Jag vill inte skuldbelägga eller döma, utan tycker att man måste kunna förlåta. Och lite som Boris Pasternak i boken ”Dr Zivago” ser människorna som myror som slumpvis krossas eller klarar sig ur historiens kvarnstenar, så ser jag också på händelserna i Åboland.
– De vita ska få vara stolta över sina släktingar, de röda ska inte behöva skämmas, säger Wickström.

Nyligen var Gustav Wickström inbjuden att tala för Nagu- och Korpoungdomar om sin bok och om händelserna 1918. En av frågorna han fick var extra knepig:

– Jag tror jag vred mig som en mask när de frågade om jag tyckte man kan säga vem som hade rätt, vem fel.

– Jag försöker vara saklig och se på händelserna med perspektiv. Jag försöker medvetet använda ordet händelser men jag förklarade också terminologin för ungdomarna; att det som började som ett frihetskrig med jägarna som for till Tyskland för att befria oss fria från Ryssland, senare blev ett inbördeskrig mellan vita och röda.

Men rätt eller fel? Wickström vill inte peka finger.
– Vi ska inte döma, men det kan vara bra om det blir något litet ärr blir kvar. Inte så att det tar ont, men så att det

Gustav Wickström

  • Aktuell som: Författare till boken ”En storm är lös” som utkom på förlaget Litorale i oktober. Boken finns i flera bokhandlar i Åboregionen.
  • Bakgrund: Läkare som även profilerat sig som aktiv socialdemokrat i Åbo och Åboland.
  • Familj: Frun Eva, dottern Marienka Pakaslahti (grafiker som även gjort bokens layout) och dotterdottern Kaya, samt 4-månader gamla taxen Tofsen.
  • Bor: I Raunistula i Åbo sedan 28 år tillbaka då Eva ”hittade huset”. Det var ett stort steg att flytta till andra sidan ån, säger Wickström, uppvuxen i Åbo, född i Helsingfors.
  • Sommarstället finns i Korpo där Gustav Wickströms far på 1950-talet köpte ett ställe. Sedan dess har så gott som alla somrar tillbringats i Korpo, som är som den andra hemorten. Skärgården och historisk litteratur om den hör till Wickströms intressen.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*