Detektivjobb erbjuds: Spåra hushåll utan sopor

EU skärper bestämmelserna för engångsvaror i plast och om det upprör någon sugrörstillverkare eller bomullspinnetillverkare är det också många konsumenter i Europa som jublar.

Att använda engångsplastvaror är varken ekonomiskt eller miljömässigt smart, konstaterade EU:s jobb- och tillväxtkommissionär Jyrki Katainen häromdagen i ett pressmeddelande – och det är något man inte måste vara kommissionär för att förstå.

Nyhetsbevakningen av den miljöolägenhet som plasten utgör, och framförallt vilka följdverkningar plast i haven skapar, har varit av en sådan omfattning att den knappast har gått någon förbi.

Naturligtvis är steget ändå långt till den dag då varje konsument förändrar sitt vardagsliv, men det finns förhoppningsfulla signaler om att en mer bestående förändring är på gång i EU-länderna. Dessvärre är problemet globalt.
Oberoende – ett material som i mitten på 1900-talet slog igenom som en fantastisk innovation och som har gjort ett segertåg över hela världen kan på sikt komma att ersättas helt.
Men dit är det ännu länge, vilket EU:s målsättningar är en påminnelse om. Målet är nämligen att till år 2030 halvera mängden plast, och att alla EU-länder år 2025 ska ha ett system för att återvinna 90 procent av alla plastflaskor. Också den tidtabellen är enligt EU snabb och krävande för EU-länderna och EU-parlamentet.

Så när vi finländare sorterar plast, metall, glas, komposterbart och brännbart avfall i våra hushåll är vi föregångare.
En sådan sopsortering borde vara naturlig i dag – vi har kunskapen om fördelarna för miljön och plånboken, vi har möjligheterna och om befolkningsmängden omkring oss är tillräckligt stor finns också sorteringskärlen nära.
Det sistnämnda faktorn är trots allt ett bekymmer för många; långt ifrån alla bor i höghuset där metall- eller plastlådan finns på gården.
Då krävs nya vardagsrutiner, man ska ta sina sorterade sopor med sig i samband med att man uträttar andra ärenden, att enbart köra omkring med sopor blir sällan miljövänligt.

Efter att plastsorteringen kom igång på allvar har ett samtalsämne i många hushåll varit en äkta förvåning över hur mycket plast ett vanligt hushåll producerar, och hur många matvaror och produkter som omges av stora mängder plast.
Det är ur miljösynvinkel hälsosamma samtalsämnen och skapar en medvetenhet som förändrar beteendet redan i konsumtionsögonblicket: Den i pappers- eller pappomslag förpackade produkten kan vinna över den plastförpackade.
Om samma ökade miljömedvetenhet vittnar det att livsmedelskedjorna har berättat om hur mängden plastpåsar som säljs som uppköpskassar stadigt minskar.

Men hur väl vi än sorterar uppstår brännbart avfall. Och det verkar finnas hushåll som helt enkelt blundar för detta faktum; deras avfall går upp i rök på något annat sätt än det som avfallslagen stipulerar.

När den regionala avfallshanteringsnämnden möttes förra veckan i Åbo presenterades uppgifter om att det finns 17 000 fastigheter i Sydvästra Finland som saknar avtal om soptransport för brännbart avfall.

Enligt rapporten finns det i Åbo över 3600 sådana fastigheter, i (stamstaden) Pargas finns över 800 sådana syndare, i S:t Karins över 1500, i Salo över 5000 och så vidare… I förteckningen nämns inte Kimitoön, eftersom Sydvästra Finlands Avfallsservice (LSJH) har avtal om att sköta avfallstransporterna där.

Det av kommunerna ägda företaget sköter också avfallstransporterna i skärgårdsdelarna av Pargas – och verbet sköta betyder alltså inte att företaget har egna sopbilar, utan att LSJH sluter avtal med entreprenörer som sköter transporterna i praktiken.

Siffran 17 000 är sådan att man baxnar. Med 17 000 fastigheter har man alltså inte kunnat klargöra hur eller att fastigheten faktiskt ordnar – eller har avtal om – transporten av brännbart avfall, vilket alla fastigheter enligt lagen ska ha.
En viss osäkerhetsfaktor finns kring det exakta antalet fastigheter, eftersom man inte har fått in alla begärda uppgifter av alla avfallstransportörer.
Men entreprenörerna som sköter transporterna är hur som helst inte det egentliga problemet.
Problemet är att det finns fastighetsägare som inte har slutit ett avtal eller att de inte kan visa hur deras brännbara avfall hanteras.

Samtidigt som sopsorteringen gör landvinningar på många plan är det här mörkertalet av avfallsmängder hisnande stort.
Kommunernas miljöenheter har här, liksom Närings-, trafik- och miljöcentralen, ett detektivjobb att utföra.
Vart hamnar avfallet, grävs det ned, bränns det upp, körs det till insamlingskärl som någon annan betalar för…

Om EU tycker att man nu har presenterar det mest ambitiösa och heltäckande lagförslaget i världen mot nedskräpning i havet kunde vi också lokalt se till att skärpa greppet om de miljösyndare som ännu inte har insett att de lever i det här århundradet – och att de straffar sig själva och sin närmiljö.

En kommentar

  1. Det finns olika sätt att samla in sopor. Enligt min, och Helsinki Commissions, sätt att se på det, hade vi det bästa möjliga före vi gick in för att avlämna våra sopor fastighetsvis. Helsinki Commission (HELCOM) som är miljöorganisationen för Östersjön anser att begreppet ”No Special fee” (ingen särskild avgift) bör tillämpas. Man insamlar i samband med fartygens hamnbesök en fast avgift för att lämna skräp, vare sig man lämnar detta eller inte. Detta för att garantera att allt skräp verkligen inlämnas. Med nuvarande system, som inte på något sätt är tillämpbart i glesbyggden, eller skulle vara det till sjöss, kommer man aldrig att få in allt skräp. Inte ens fast man anställer mängder av inspektörer som ränner runt landsbygden. Kan nu inte samhället ta skeden i vacker hand, insamla medlen, fast som skatter, och använda dessa medel för att ånyo införa de omtyckta rosklådorna som tidigare fanns runt om i landsbygden. Därmed skulle problemet med rosket vara ur världen en gång för alla, och allt rosk skulle bli insamlat.

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*